På med vätskeryggan, pengar på fickan och solsken i blick. Nu är det dags för långpass, 30km stod på agendan och jag hoppades att det skulle gå fortare än förra helgen. Då sinkade träningsvärken från helvetet mig, så det tog 4 timmar och 13 minuter att komma hem. Det ville jag prompt förbättra.
Eftersom mina rundor ibland tar mig långt ifrån ställen där man kan fylla på vatten har jag en ryggsäck med vätskeblåsa som rymmer 2 liter vatten, och i den har jag smugit ner lite saker man kan behöva när man är ute på pass. Den sitter som gjuten och guppar inte speciellt mycket när jag springer, men det plaskar om vattnet i säcken. Som tur är hör jag bara väldigt svagt hur det låter eftersom jag har musik i öronen. Den extra vikten påverkar löpsteget lite eftersom tyngdpunkten förskjuts en aning bakåt, men inte jättemycket. Inte så det stör mig åtminstone.
Vid ~16km fick jag magknip, och hade behövt en toa men där jag var fanns det inga. Det var bara att knipa och försöka hålla farten ändå, jag visste att det fanns toa vid ICA Maxi i Solna. Dit var det nu 7km så det blev lite jobbigt. När jag kom fram trodde jag nästan rumpan gått i baklås, men efter många om och men kunde jag ge mig iväg igen betydligt mer avslappnad än förut 🙂
Sammanlagt kapade jag 20 minuter på tiden, och hade tagit betydligt mer om jag inte hade fått magknip. Vi får se om jag lyckas kapa lite till nästa helg, då ger jag mig på’t igen! Den här gången tog 30km 3h 53 min, och om jag inte hade tappat så mycket mer hade jag klarat maran på 5h 30 min eller något i den stilen. Men jag tappar alltid minst 5-10 minuter sista milen, så 5:40 hade det nog blivit. Men jag känner att formen är på gång, den kommer krypande sakta men säkert 🙂
På lopp är det nästan ännu värre, för på träning kan man ju banga ur och ta passet en annan dag om det är riktigt jobbigt men ett lopp vill man ju inte gärna bryta… Då går man hellre kallsvettig.
Sant! 🙂
Mmm, absolut! Har hänt mig under ett stadslopp en gång och då kände jag mig rätt liten i stora världen…
Toppformen ska komma precis på dagen D och du är på väg dit. Ingen är formtoppad året runt. 🙂
Man blir lite nervös i den situationen kan man väl säga 🙂
Haha, jag kanske skulle skrivit “toppformen” kanske, för den har då lyst med sin frånvaro sen i höstas 🙂
Eller så är det bara jag som saknat solen och ljuset 🙂
Usch, magknip! Starkt av dig att hålla ut och lösa situationen och sen fortsätta.
30 km springer ingen som inte har någon form. 🙂