Jag ska nu försöka mig på konststycket att vara ärlig utan att det bara blir en massa gnäll av det. Känner nästan att jag borde be om ursäkt…Många bloggar, och i synnerhet träningsbloggar, verkar mest ta upp positiva saker. Kanske nämns influensa, en eventuell skada och träningsuppehåll, men ganska sällan läser man om hur bloggaren mår och trivs. Åtminstone inte om han eller hon mår ”på fel sätt”…Så, vill ni läsa inspirerande, glada och positiva inlägg ska ni inte fortsätta med det ni läser nu utan gå vidare till nån annan och roligare blogg.

Att jobba hela sommaren var mitt eget beslut och jag vet att jag inte kunde tänkt annorlunda när jag bestämde mig för att göra det. Det jag är ledsen och besviken över är alla de lediga dagar (läs onsdagar och helger) som jag hade men inte gjorde något av. Alla dessa dagar på soffan…Rakt ner i mörker och meningslöshet. Jag önskar att det var möjligt för mig att lösa det där genom att ”skärpa mig” och ”bestämma mig”….Kanske det funkar för andra.

Således fortsätter mitt sökande efter ENERGIN. Men jag ska erkänna att denna sommaren har jag oftast inte ens orkat söka. Trött är jag nog född men som jag kommer ihåg det eskalerade tröttheten från slutet av juni-början av juli. Som när man går på en riktigt hård diet. Varje aktivitet innebär en enorm ansträngning; att tänka en tanke till sitt slut, att resa sig upp för att gå och hämta något. Känslan av att inte vilja något annat än att lägga sig och sova, var man än befinner sig.

Nedan skriver jag om en månad i taget. Först om lite allt möjligt som hänt, sedan lite (väldigt lite…) om träningen och slutligen några citat från min egen dagbok. Det sistnämnda för att om möjligt kunna förklara mitt mående för utomstående men även för att kanske kunna se på vad jag skrev då med lite “andra ögon”.

Juni
Älsklingen och mina föräldrar träffades för första gången/gångerna (de blev två till antalet). De slukade honom med hull och hår. Min mamma är nog lite förälskad i honom hihi…När jag pratar med mina föräldrar är det numera fler frågor om älsklingen än om mig, vilket i och för sig inte gör mig något.
Firade en härlig midsommar tillsammans med älsklingen.
Träningen hamnade på 34 timmar och 33 minuter. Antal tillryggalagda kilometrar blev 109,37.
Citat man kan läsa från denna månad…
Har blivit glupsk som en grobian.
Funderar på hur jag ska kunna ta mig samman i morgon bitti och i morgon förmiddag.
Känner mig småfet.
Undrar ännu mer hur jag ska kunna ta mig samman i morgon.
Det gick jättebra med spikmattan igår.
Det är ”regelrätt” söndag och därmed är söndagsångesten tillbaka.
Jag är ledsen och förbannad och jag lägger säkert orsakerna utanför mig själv.
Jag ska försöka vara god nu.
Sprang en runda på en mil, det gick sådär. Hamnade på drygt 6,5 minuter per kilometer. Gick en gång. Kräktes lite när jag var klar. Men så var det också ett tag sedan jag sprang.
Har inte sovit så bra.
Jag krånglade.
Har bomull i hela huvudet (denna mening återkommer många gånger…), det ger mindre ork till att stå emot ”barnimpulserna”. Fan.
Det är jag som avgör. Det är väl ungefär vad jag kan ta med mig från den här dagen.
Fick ordentligt fokus först efter nästan halva yogapasset. Stelt och stramt i Plogen. Känslan efter klassen var lika skön som vanligt.
Den stora tröttheten kom just över mig.
Det var svårt att somna och jag har inte sovit speciellt bra.
Jobbar till tre och jag måste försöka ta mig igenom det.
Allmänt missnöjd med dagens insats. Eller kanske missnöjd med mitt missnöje.
Grät för att jag kände mig så hopplös.
Han svarar att jag orkar och att jag är stark.
Skulle så himla gärna vilja vara som hon. (Handlar inte om någon på FunBeat, FYI…) Längta till träningen. Äta för att orka träna (hårt). Ha energi.
Och nu går klockan och går och går och jag sitter här och det vet jag inte hur länge jag kommer att göra.
Jag säger inte att ”idag börjar jag mitt nya liv”. Men jag tänker bra tankar och känner beslutsamhet. Och kärlek. Det räcker just nu. Och det räcker långt.
Värt att notera är att träningen och yogan nog har en viss effekt på min irritation, om än oklart hur stor den effekten är.
Tiden gjorde mig inget, jag var bara mycket nöjd.
Ingen idé att falla ihop ytterligare en gång.
Imorgon ska jag inte sitta ensam på midsommar!
Har en del saker jag hade tänkt göra men gud, så trött jag är.
Beklagar mig för älskling att jag alltid är hungrig.
Inledde genomklappningen.
Ett underbart yogapass, det är inte alla gånger som man får till det så.
Nu uppdagades det att jag inte ens kan springa en mil utan att stanna längre. Grattis. En mil har jag kunna riva av på ungefär timmen under i princip vilka förutsättningar som helst, även om det visst det har varit tufft ibland. Men detta saknar både för- och efternamn.

Juli
Älsklingen hade fyra veckors semester och spenderade en hel del av den tiden på golfbanan, men jag blev ändå bortskämd med att kunna nå honom i princip när jag ville.
Återfick kontakten med en kär vän. Än så länge bara mail och några sms, men jag hoppas att det ska kunna bli mer än så med tiden.
Tränade32 timmar och 22 minuter.
156,91 tillryggalagda kilometrar.
Ungefär samma skiva denna månaden:
Just nu är jag bara jättetrött och vet inte vilken ände jag ska börja i.
Det blev ingen ände alls.
Vet att jag borde försöka göra något bra av det här.
Bomull i hela huvudet.
Småbråkat med älskling om att jag inte gör något. (Denna mening förstår jag inte själv när jag läser den så här efteråt. Minns att det var i telefon men det är också allt. Fattar 0.)
Äter säkert alldeles för mycket.
Var så trött att jag ringde älskling och grät vid nio i morse
Fick hjälp med prioritering av min attgöralista –gör det mig till en bebis???? Eller något annat? Mer beroende av honom? Ja. Men jag tar tag i det en annan dag.
Är precis den som jag inte vill vara just nu.
Ingen idé att gräma sig nu. Kan bara försöka igen.
Kan bli lite dumt när man inleder förmiddagen med att vila frukost.
Jag måste komma iväg till gymet nu. Måste…
Eller hur. Har sovit större delen av dagen.
Min storslagna dag gick åt helvete igen. Grattis.
Blir så trött på mig själv. Eller rättare sagt på mitt sinne. Som ju är en del av mig själv.
Vad var det nu jag skrev för en vecka sedan? ”Kan bara försöka igen…”
Funderar över en annan attityd.

Augusti
Gjorde under fem dagar en kostregistrering på iFORM.se och det gjorde att jag kom igång med träning och aktiviteter i rena förskräckelsen. Tror det höll nio dagar i följd. Sedan kom tröttheten och meningslösheten ifatt mig.
Läkarbesök den 21:e, tredje läkaren i ordningen om man räknar min ordinarie som är föräldraledig. Men det var fantastiskt att få träffa en läkare som hade koll på läget. Han medgav att han inte hade läst alla journalanteckningar om mig men han hade till exempel koll på vilken kommun jag arbetar i, och koll på ATT jag arbetar, vilket läkaren jag träffade gången dessförinnan inte hade. (”Men, om du är halvtidssjukskriven, vad gör du då den andra halvtiden???”) Vi kom överens om att jag skulle prova att minska Venlafaxinet med 75 mg. Dosen är ändå fortfarande hög och medicinering inom psykiatri är ju inte direkt ”rocket science” som läkaren uttryckte det. Jag har en telefontid hos honom på måndag och jag sagt att jag vill gå kvar hos honom även efter det.
Möte med Försäkringskassan och arbetsgivaren den 29:e. Vi var fem stycken på mötet. Jag, min chef, kommunens personalkoordinator, min Försäkringskassehandläggare och hon som från och med nu ska vara min nya Försäkringskassehandläggare. Det hela utmynnade att jag ska börja arbetsträna mot full tid den 4:e november och jag ska själv göra upp ett schema för det. Har 64 dagar kvar som jag får arbetsträna. Fattar inte riktigt hur man räknar när det gäller de här dagarna, men jag lär ju få veta om jag räknat fel. Handläggaren ville förresten ha mitt förslag på torsdag, skulle kanske börja titta på det nu.
Tränad tid 36 timmar och 49 minuter.
150,72 tillryggalagda kilometrar.
Och om detta tyckte jag:
Direkt till gymet efter jobb. Märkligt hur jag piggnar till efter ett tag där.
Minst ett ton bomull i huvudet.
Är låg, alldeles för låg.
Jag ska INTE tänka att det är idag jag ska börja mitt nya liv.
Tänker på att göra något, blir matt, känner meningslösheten och skiter i det.
Jag vet att jag inte kan fortsätta så här. Jag vet det.
Hade inte varit på jobb en timme innan jag bröt ihop. Som en trasa resten av dagen och det snurrade ordentligt emellanåt. Var nära att missa en stoppskylt när jag var ute och körde på eftermiddagen och där var massor av bilar i korsningen.
Ska kanske sluta försöka mig på mellanfotslöpning utan bara springa på. Känns som jag fått mer ont sedan jag började tänka på det där.
Var trött och då har man dålig teknik. Skumpade verkligen fram.
Min mage är enorm. (Skrivet en lördag efter fettig köttfärspaj och köpekaksfika.)
Igår när jag skulle duscha efter Afron upptäckte jag att jag hade glömt att ta bort ena hälften av överdraget på tampongen. Är man trött då??? Tur att allt följde med ut :-ssss
På Afron berömde jag en tjej för hennes energi och klappade om henne. Hade nog i vanliga fall varit avvaktande mot henne; hon hade nästan vitt hår och kolsvart smink i hela ansiktet. Hon blev jätteglad.
Borde egentligen inte vara ledsen över att det går åt helvete idag också, jag är ju van.
Under djupavslappningen mötte och omfamnade jag äntligen mig själv. Men hur ska jag använda mig av det under resten av dagen???
Tveksamt med ultralopp när man inte kan springa en mil utan att behöva stanna och gå.

Och angående det sista citatet vet jag i dagsläget inte alls hur det blir med SUM. Har denna veckan lyckats uppnå någon form av form, så att säga, men har stora problem med mina långa löppass. Detta att inte orka springa en halvmara, ibland inte ens en mil, utan att behöva stanna och gå är helt nytt för mig. Och det skrämmer mig!

Dagen idag började jag kvart över fem, är fortfarande förvånad över att jag verkligen steg upp då. Åt en banan, två äggvitor och en gula, drack två muggar kaffemjölk och tog aminosyror. Tog med mig mycket vatten och gav mig ut i gryningen. Efter drygt 6 kilometer mötte jag en man i shorts och bar överkropp. Själv hade jag kompressionsstrumpor, vadlånga byxor, långärmad funktionströja och väst. Men han skulle kanske springa ett maraton så där på morgonkvisten. Duschade i min fina dusch och åt gröten med äpplekompott och minimjölk. Älsklingen ringde vid halv tio, han var ”lite halvbakis” som han uttryckte det och behövde vila mer. Jag garanterar att han kommer att vara sjuk om inte i eftermiddag så imorgon. Tanken var att jag skulle spinna senare idag men jag låter nog det vara till nästa lördag.

Ha en skön helg! <3