Idag var jag totalt omotiverad att träna egentligen. känner mig lite kluven till knät. Inget sällskap idag. jag som brukar kunna träna ensam utan problem har börjat bli beroende av att ha någon som pushar mig vid sidan. När desstom knät inte är bra så är det så tradigt att träna

Men jag visste att det är sådana dagar som gör skillnad. Att gå dit ändå liksom. Bänken kändes riktigt bra idag. Trots att jag var ensam kunde jag göra 6 set med 4 reps på 57,5kg. Sist klarade jag göra 3or för en vecka sen el nåt. Marklyften kändes också bra och jag la till en bicepsbonus bara för att jag var själv. Sen var jag “duktig” och körde en cirkel med core. Och efteråt mådde jag så mycket bätre!!!

Sen på em gick jag till boxen igen för att göra veckans optional….30min amrap rodd. 400m i två tempon. Det var mest tråkigt. Känner ändå att min kondition börjar bli bättre på bara dessa veckor och uthålligheten har jag naturligt i mig. Men problemet är snabbheten. När jag woddar. Det är alltid mitt svaga kort. intensiteten. Som maratonlöpare är jag van att hitta ett bekvämt tempo och hålla det jämt. Även när jag försöker gå all in så märker jag att jag håller igen lite. Det är väl därför jag vill ha sällskap när jag wodar så jag har någon att tävla mot.

G hade passen idag och han gav mig nån workout för tempo i veckan. sen vet jag ju lite vad det är som krävs. korta wodar. otm wodar. wodar med intervallvila. Så fort knä är bra blir det sprinter och backlöpning. Längtar verkligen tills mitt knä inte gör ont och jag inte behöver gå på tårna under varje pass för att känna var det gör ont. Så oehört frustrerande. som att köra i 5ans växel i en uppförsbacke. Du kommer upp men det är fan så segt.