Så blev det då SUM i alla fall. Upptäckte att loppet skulle gå samma dag som Kristian skulle jordfästas. Av någon anledning gjorde det att det kändes mer eller mindre självklart för mig att jag skulle ge loppet och mig själv en chans. Och hade jag inte gjort det så hade jag sannolikt gått miste om de insikter, tankar och känslor jag upplevde denna dag.

Tycker att jag lyckades bra med kolhydrattömning och –laddning. Tömde måndag-tisdag och skippade då även morgongröten. Kosten bestod av ägg, kvarg, lax, blomkåls- och broccolimos (kokte och mixade med minifraîche), rucola, skinka, gurka, keso, kanel, tonfisk, olja, tomater, Fun Light, lite minimjölk, proteinpulver. Kaffe och en massa vatten. Upplevde det som bra mycket jobbigare än senaste gången jag ”tömde”. Jag åt men det ”hände” inget. Det kändes som att maten kom ner i magen men inget kom vidare ut i kroppen. Laddade från klockan sju onsdag morgon.
Valde att åka med Swebus till Stockholm (fredag den 11:e). Ville vara säker på att få åka framlänges och orkade inte med SJ:s telefonköer.
Bästa Milla mötte på Cityterminalen. Jag var astörstig och genomsvett. Och värre blev det i tunnelbanan. En tur till Konsum och sedan hem till Milla. Jag belägrade tonårssonens rum. (Ja, alltså han var inte hemma, jag kastade inte ut honom.) Orkade inte den sista Vitargon. Åt istället lax och god sallad med avokado och fetaost med Milla. Satte Compeed på trampdynorna och yttre fotknölarna. Sen drack vi en kopp te (grönt för mig) och sen gick vi och la oss och somnade som stockar båda två.

Alarmen stod på sex lördag morgon. Milla och jag satt vid köksbordet med varsin kopp kaffe och såg solen gå upp utanför fönstret. Jag tror banne mig att det var den bästa stunden på hela dagen. Perfekt frukost i perfekt tid (cirka 7); två portioner gröt med mjölk, två ägg, en grov bulle med Philadelphiaost och mycket skinka + lite extra salt. Lite mer kaffe och tre glas vatten.
Tejpade knäna. Kinesiotejpen i kombination med kompressionsstrumporna skulle visa sig vara perfekt för knäna. Skulle byta om och upptäckte att jag glömt sportbehå. Hur lättad blev jag inte över att Milla hade en som passade. Och över att hon ville låna ut den samt lät mig klippa bort lapparna i den. Blandade sportdrycken och den sista Vitargon. Tandborstning, annat plock och lite allmänt kringirrande. Kollade packningen några gånger.

Vi kom iväg i god tid. Var vid starten vid niotiden. Hämtade ut nummerlapp och karta. Tog en promenad bort till starten. Fick hjälp med nummerlappen av Milla. På fotot är jag bra mycket mer nervös än vad jag ser ut att vara. Och det var kallt! När Milla åkt gick jag upp till omklädningsrummen (Björkhagens skola) för att kissa och få av mig överdragskläderna. Där var många som kände varandra och var där någon som var ensam så hade hon pojkvännen som hon skulle springa i par med utanför. Mycket framhävasigsjälv- och prestationsprat, upplevde jag det som i alla fall. En skulle bara ha en lugn och skön dag i skogen, en annan räknade upp alla lopp hon hade kvar att springa under resten av året. Jag kände mig liten och oerfaren. Fick på mig min svarta plastsäck (den utstyrseln var jag ensam om) och gick och lämnade in min väska. Var på plats vid starten ungefär tio i tio. Plastsäcken åkte av ganska snart, jag ställde mig i solen istället. Klockan tio gick starten.

LOPPET
Start: Björkhagen
På Lidingö Ultra joggade vi alla iväg i samlad trupp i starten, här rusade folk som jehuer. Den inledande ”loopen” i det lokala elljusspåret var inte så liten. Däremot väldigt kuperad. Jag gick i de flesta backarna, sprang i några, i andra tog jag sikte på en sten eller något annat i början eller mitten av backen och gick upp för resten av den. Men kom upp alldeles för högt i puls, det kände jag utan pulsklocka. Jackan och vantarna åkte av efter 3-4 kilometer.
Sedan fortsatte vi (eller jag, var ifrånsprungen sedan länge) in på Sörmlandsleden. Först i Nackareservatet. Passerade golfbanor, hästhagar, torp och små sjöar. Så vackert, så vackert. Sprang förbi och hejade på en farbror som seglat ifrån mig i de inledande backarna. Vidare förbi Hellasgården. Mer motionsspår. Upp- och nerför bergssidor. Kallkällan såg jag inget av men hade gärna druckit lite iskallt vatten. Ett dopp var också frestande!

Hade det riktigt jobbigt hela första delsträckan. Fem kilometer borde varit en mil. En mil och det kändes som om jag varit ute i tolv evigheter. Jag är helt ärlig när jag säger att det inte fanns någonting i mitt sinne eller min kropp som sa att jag skulle orka ytterligare fyra mil, jag var helt jävla färdig. Min plan var att försöka ta mig till första kontrollstationen och sedan ringa Milla och meddela att jag skiter i det här. Sprang förbi två killar som hade skadat sig.
Förbannade mig själv för att jag inte tränat som jag skulle. Jag har ju möjlighet att träna i precis sådan här miljö hemma. Lite för sent för sådan eftertanke.

Någonstans mellan milen och 17 km fick jag insikten/fattade beslutet: Inga fler soffdagar. Det kan inte få fortsätta så. Sova några timmar dagtid är en sak, men hela dagar på soffan utan att sköta mina måltider eller någonting annat heller kan det inte få bli.
Nådde första kontrollstationen i Alby. Svarade ”Sådär” på funktionärens fråga om hur det kändes. Sprang fel när jag skulle därifrån; fattade inte att man skulle längs med en parkering utan gav mig upp i ett motionsspår. Lugnade ner mig genom att sätta mig och kissa ungefär tre liter. Sen hittade jag rätt igen –en massa grushögar skymde snitslarna. Ska tillägga att snitslingen var jättebra.
Min målsättning ändrades härefter till att om jag kunde ta mig till Tyresta by, dit jag naturligtvis skulle komma för sent, då skulle jag ju vara tvungen att kliva av, och det skulle åtminstone kännas lite mer legitimt att göra en DNF på det viset…
Stock och sten, stora rötter, spetsiga stenar, upp och ner för berghällar. Faktiskt riktigt roligt, men fokuskrävande. Trillade en gång. Lite hard core får det lov att vara. Så länge man inte slår sig för illa.
Kontrollstation Brakmaren 25 km. Passerade därefter Nyfors, vek av från Sörmlandsleden och begav mig in i Tyresta hänförande naturreservat. Dags för cirka 14 km grus och asfalt. Först grus. Kom ikapp en manlig medlöpare som hade krampkänningar. Undrar hur det gick för honom. Fick en kick av att hans tempo var för långsamt för mig…Sedan asfalt och grymma backar. Fler hästar. Tänk er en ultralöparnovis (=jag) som högt säger ”Hej hästen!” och struttar vidare…Sprang ikapp och om en kvinnlig deltagare. Med jämna mellanrum mötesplatsskyltar att ta sikte på.
Kontrollstation Åva efter ca 34 km. Fler som bröt. (Verkade som att flickvännen sympatibröt med pojkvännen…) Till Tyresta by på fina skogsvägar. Tyresta by vid 37 eller 39 kilometer (enligt PM:et 39 men jag tror inte att det stämmer). Toabesök och tampongbyte. (Jodå, redan på fredagen, en vecka för tidigt. Tack Murphy för att du aldrig glömmer bort att påminna om din existens.) Kunde inte se vart man skulle fortsätta efter Tyresta, fick springa tillbaka och fråga funktionären. Han bjöd mig på en ordentlig rusch när han skulle springa och visa mig.
Tillbaka till Sörmlandsleden. De första kilometrarna på skogsstig. Det kändes i luften att började bli eftermiddag. Kontrollstation Dalarövägen 42 km. Därefter en bit på asfaltsgångväg i utkanten av bostadsområden. Någon skulle visst sätta igång grillen. Över gångbron över järnvägsspåren vid Haninge Centrum. En nerförsbacke kvar och sista kontrollen före ett varv runt Rudan. Funktionären sa att det skulle komma tre stigningar. Jag tyckte att det var fler. De allra sista metrarna sprangs i sand.

Fick min medalj och på smärtande och stela ben gick jag och hämtade min t-shirt och sedan väskan. Ringde Älsklingen, ringde Milla. Gick in i kaféet och satte mig på en soffa. Ringde mamma. Hejjagskullebarasägaattjagklaradedet. Fick ett litet yrselanfall trots att jag satt ner. Mådde inte jättebra och hade först inte tänkt äta något men en funktionär gav mig en ciabatta utan pålägg och beordrade mig att äta. Mår du illa behöver du ha något och kommer allt upp så behöver du bli av med allt som irriterar nere i mage. Jag doppade brödet i varmt vatten. Väldigt enkelt -jag hade vatten och föda och brydde mig inte om hur det såg ut när jag slafsade i mig det.

Enda skavet var en liten blåsa bredvid ena trampdynan och den upptäckte jag först på kvällen.

Hela känslospannet och oändligt många tankar passerade under dagens gång. Allt från djuriska frustanden till känslan av att ”Jag kommer för alltid att följa dessa markeringar och snitslar, de kommer för alltid att fortsätta och jag kommer aldrig att komma fram”.
Det känns så himla viktigt för mig att spara och kunna plocka fram känslor jag fick under loppet:
– Det är detta jag tränar för! Känslan av att vara ute i bedövande vacker natur den vackraste höstdagen, med adrenalinet högt och fullproppad av kolhydrater kan göra mig nästan euforisk. Det är så lätt att tappa bort det och göra saker som inte är bra för mig när jag till exempel står inför ett löppass en torsdagskväll.
– Det är inte alla förunnat att vara så friska och ha en sådan fysik att de helt frivilligt kan göra sådana här saker.
– Stoltheten över mig själv efteråt.
– Styrkan. Pannbenet, viljestyrkan.
– Livsglädjen. Allt blev så enkelt. Jag var ensam nästan hela loppet och med allt vad det innebar i ansträngningar och upplevelser så kändes det som att jag kom nära livet. Jag hade dricka och föda, brydde mig inte ett dugg om vad andra tyckte och tänkte, och hade någon sprungit förbi och jag hade behövt prutta så hade jag ändå gjort det. Det var där och då och ingenting annat var viktigt.

Min laminerade lapp var helt avgörande. Hade skrivit ner var kontrollstationerna fanns och var jag behövde vara senast klockan fyra (Tyresta by). Var 5:e kilometer samt maratondistans var utmärkt längs banan. Det gjorde det enkelt att dela upp sträckorna i delmål. Till exempel: Nu är det 5 kilometer kvar till nästa femkilometersmarkering, därefter bara 4 kilometer kvar till nästa kontrollstation.

KLÄDER & UTRUSTNING:
Mjuka boxertrosor
Sport-BH (NIKE tror jag det var, nödlån från Milla.)
¾-tights
Långa kompressionsstrumpor (gococo)
Funktionströja
Underställströja
Vindjacka (Salomon)
Keps
Löparhandskar (Craft)
Vätskebälte med fyra flaskor
Löparrygga
Skor: New Balance

MAT & VÄTSKA UNDER LOPPET:
Åt inte speciellt mycket, var helt enkelt inte hungrig. Men drack massor!
Vatten och sportdryck
Sportdryck och vatten
Aminosyror. Tog tre kapslar på morgonen och hade tre med mig.
Ungefär ett halvt rör Enervittabletter
Två energigeler. En som jag fick av Milla som smakade jordgubbssylt och en med svartvinbärssmak, som smakade ”mild shot”.
½ banan
En bit saltgurka
En mugg coca cola
Mera vatten och sportdryck

Milla kom och hämtade mig. Jag tittade efter hennes vita bil som visade sig vara svart. Åkte vi i denna i morse, frågade jag. När vi kom hem var jag på väg mot fel trappuppgång.
Efter dusch, god middag, massor av utspädd sportdryck och ett halvt glas rött tackade jag för mig och gick till sängs med mina restless legs.

Tack Kristian. Jag tror inte att det var en slump att just denna dag blev den vackraste höstdagen.
Tack Milla för skjutsar, hämtningar, pepp och allt annat.
Tack Älskling för att du alltid tror på mig.

(Bilderna från loppet är tagna av funktionär.)