Haha… Ja vad säger man om det där då?! Först säger man: jävel vilket härligt lopp och fint arrangemang. Jag älskar små race med über-fina (och über-jobbiga) sträckor och dedikerade arrangörer som brinner för sina lopp. SLTM och SUM är ju två utmärkta exempel på detta. Så otroligt fint ordnat och så underbar natur.

Loppet då? Var ju första (men inte sista) gången jag tog mig an Soteleden Trail. Och mkt underbart galet har man gjort men fasen vet om inte detta var bland det jobbigare sett till hur “få” kilometer det faktiskt var för att vara en ultra.

Jo jag har sprungit flera lopp som är betydligt längre. Och flera lopp som har betydligt mer höjdmeter. Inte minst nere i Alperna eftersom jag bott i Österrike, Slovakien och Slovenien i nästan tio år innan vi flyttade hem igen förra september. Men vad gäller jobbigt-som-satan och galet tekniskt underlag vete katten om inte alldeles underbara och fantastiska Soteleden Trail Ultra är där uppe å nosar på dom bästa. Fantastisk mix av alla möjliga (och nästan omöjliga) underlag, lutningar, natur och upplevelser.

Som exempel kan ju nämnas att jag sprang den (också mycket, mycket fina) sex km längre Sörmland Ultra Marathon på över en timme snabbare(!). Och då är SUM minsann heller ingen asfaltsultra utan bjuder på väldigt mycket tekniskt underlag den också!

Nu e jag ju inte världens snabbaste löpare men överlever väl en asfaltsmara på sisådär 3:15. Dagens 44 km tog, hör och häpna, 5:39. Det va stock å sten å rötter å klippor å brant brant brant å så alltihopa på en å samma gång en gång till igen.

Ramla å rulla som en inkastad iller i buskar, sprang fel (fast inte så mkt och inte alls pga dålig skyltning utan för att jag tog kort samtidigt som jag sprang (ja jag hade haft tid att stanna och ta kort egentligen)), tappa skon i lera å rev mig på armar å ben å lite till. Haha. Precis som en utmanande trail-ultra ska va alltså.

Och självklart var det alltså alldeles galet härligt i all sin underlighet.

Men satan va mkt tröttare jag blev än planerat ???? Göbben börjar bli gammel å trött.
Min taktik att löda på utförs tack vare ganska bra teknik tack vara en hel del brant utförslöpning i Alperna (samt, inte minst, mkt kuta kuperad terräng med vår stig-älskande hund Sixten i sele runt midjan) kom på skam. Dels för att det var för brant på många ställen att ens med hyfsad utförsteknik ta tillbaka så mkt tid, dels (och framför allt) för att jag va så förbannat trött att jag inte alls hade så bra teknik längre som jag trodde jag hade. Haha.

Positivt får ju ändå sägas va att man kan riva av sån här galenskap på gamla meriter å lite hyfsad vardagsträning med kuta till å från jobbet som bas å lite längre på helgerna men ändå med endast tre-fyra riktiga långpass senaste året.

Reality checken e ju så klart att om det ska göras bra krävs mkt mer fokus. Men det känns rätt gött å bara göra det ok och utan större fokus numer när man har annat att fokusera på också (läs: en underbar liten familj).

Men icke desto mindre är det gött å hålla gamla meriter så pass vid liv att det går att leva lite på dem ????

Och som brukligt numer när det blir riktigt tuff löpning där pojkarna faller ifrån när männen trampar till i uppförsbackarna fick jag däng (med över tio minuter) av the mean uphill machine Fredrik N. Jävel å mata uppförs numer. Helt parkerad i de tyngsta partierna!

Skänker även en tanke till världens kanske bästa allround-terräng-sko, Saucony Peregrine 4, som nu ska få välförtjänt pensionering.

Sammanfattningsvis: detta måste göras igen nästa år! Satan vilket härligt lopp!!