Jag har, antagligen tack vare ryggsäcken, åkt på en envis nackspärr som stört mig de senaste nätterna. På dagarna kan man bomba värken med Alvedon och ignorera det som inte värktabletterna fixar, inga problem. Men om natten blir jag störd av att inte kunna ligga i de vinklar och positioner jag föredrar.

Så jag skjuter på långpassplanerna, det är ändå ingen bra idé att ge sig ut på långpass när man inte är helt okej. Skaderisken är inte värt det. Dessutom – jag är inte tvungen. Jag har ingenting nära inpå som kräver att jag absolut inte missar ett pass.

Jag är förövrigt djupt imponerad av Tirunesh Dibaba. Hon avgjorde på samma lysande manér som Kenenisa Bekele, genom att helt enkelt öka farten och glida ifrån som om alla andra stod stilla. Konkurrenterna hade ingenting att svara med när hon la i nästa växel. När det var 3 varv kvar blixtrade det till ett leende när de passerade klockan. Visste hon redan då att kenyanskorna redan gick för fullt, att hon var den enda som hade en växel till?

Från åskådarplats syntes det att kenyanskorna var plågade, det såg inte lätt och ledigt ut när de följde etiopiskorna. Annars brukar de smyga med och se så oförskämt pigga ut. Men inte idag. Kanske visste de att de inte skulle kunna rå på Tirunesh Dibaba i en spurtstrid. Kanske var det därför kenyanskorna gick upp och drog emellanåt.

Japanskorna vann min respekt också. De hade ingen annan chans än att redan från början dra upp farten, och hoppas att ett nytt personbästa skulle räcka till en framskjuten placering. De hjälptes åt, växeldrog och höll uppe farten redan från böjan, när kenyanskorna helst av allt hade velat ta det lite lugnare. Det fick de inte. Kanske bäddade japanskorna för Dibabas seger redan de första varven?

Tempoväxlingen, när Dibaba gick ifrån alla de andra, var imponerande. Kraften, steget, hela hon lyste och jag hittade en ny inspirationskälla att beundra.