Benen var allt annat än villiga idag, pulsen höll sig välan låg och fin men benen… Så tunga, lite småömma och rejält slitna. Intressant!
Filosoferade om löpsteget, att jag misstänker att löpsteget blir väldigt annorlunda om man springer i 4-minuterstempo jämfört med t ex 7 eller 8-minuterstempo. Och om kroppen fungerar som jag tror den fungerar bör springa så fort med andra ord vara ungefär som att göra en helt ny övning för kroppen.
Jag springer ju inte så där överdrivet ofta i 4-minuterstempo, så att benen är ovana vid det är ju inte så konstigt. Jag är mest imponerad att jag kommer upp i den farten överhuvud taget, faktiskt 3:30 som bäst (och med tanke på start, acceleration osv bör farten när jag sprungit 95m av intervallens 100m vara högre) 😀
Så jag tänker inte gnälla över att benen var tunga idag. Jag tänker inte sura för att löpningen kändes tung, lite oskön och klumpig. Jag förstår varför, och nu i efterhand känner jag mig lite belåten ändå. Lite piggare än förut, lite mjukare. Alltid nått 🙂
Ja, man blir ju bra på det man tränar på heter det. Så vill man bli bra på att springa snabbt får man nog springa snabbt ibland, men vill man överleva maran eller längre behöver man absolut träna på ett effektivt långsammare steg också. Mycket spring blir det – inte undra på att de som är riktigt bra springer så himla mycket 🙂
Jo, det där tror jag också på. Tror t o m att det där med att lägga in en LÅG växel är något att träna på också, man kan få ont av ett dåligt långsamt steg också.