Jag är ruskigt nöjd med dagen, vädret var mer eller mindre perfekt och publiken härlig. Stockholm är vackert, till största delen och banan var helt okej. Första milen påminde otroligt mycket om Göteborgsvaret. Man sprang axel vid axel med andra löpare, och hade någon snubblat hade det blivit en blodig seriekrock utan dess like. Det var otroligt trångt.

Det var otrolig tur att det var så trångt, för jag var enormt löpsugen. Första kilometern gick på 6:29, nästa på 6:24 och 3:e på 6:39 och det hade jag varit nöjd med som öppning på ett millopp en annan dag. Men nu tittade jag inte på Garmin, jag lyssnade inte på musik och jag följde strömmen ochhade väl egentligen inget annat val. Någonstans här i början kastade jag min nyss vattendränkta golfskärm till Kristina som stod och hurrade. Naturligtvis glömde jag säga att jag doppat den i vatten, så jag hoppas hon inte gått och äcklats allt för mycket av den efter det 😉

Det var jättekul att känna igen någon längs banan och lite skönt att slippa skärmen faktiskt. Den gjorde huvudet varmare, helt klart. Jag blev en mycket gladare människa av att slippa huvudbonad. I fortsättningen kör jag i glasögon men utan huvudbonad, det är bäst för mig!

Hade det varit glesare hade jag nog försökt kryssa mer, försökt öka. Nu gjorde jag inte det och i efterhand kan jag konstatera att det nog var tur. Fast jag hade faktiskt bara en enda kilometer som var riktigt långsam, mellan 39 och 40km tog det hela 8:46 att förflytta sig och det om jag inte minns fel var jag duktigt trött tills jag fick syn på 40km-skylten med mellantidsmatta och allt. Då blev jag glad, för då visste jag att jag var på väg att knäcka personbästa.

Jag begriper inte vad som flög i mig vid 6km däremot, för den kilometern gick på 6:21 och det är definitivt på fel sida om 6:30 – än så länge 🙂

Jag minns inte riktigt vart de hade placerat ut en provisorisk bro, men den var otäck att korsa. Den gungade så jag trodde jag fått vätskebrist och börjat förlora kontrollen över benen först. Eftersom det var en asfalterad och fin bro syntes det inte att den sviktade på mitten förrän vi började korsa den och den började gunga! Läskigt, men andra varvet var jag beredd och då gick det betydligt bättre.

Det var gräsligt mycket folk på banan hela vägen till halvmaran ungefär, sen blev fältet glesare och glesare. Svängen ut på Djurgården var, som jag misstänkte, den tråkigaste delen. Där höll jag på att dö av tristess!!! Knappt ingen publik, bara tröstlösa raksträckor. Psyktiskt led jag mest där.

Vid 28 tyckte jag det var eländigt jobbigt, då hade jag precis lagt det där eländiga Djurgården bakom mig och behövde tröstlöpa lite i mer bebodda delar av staden innan jag blev glad igen. Det var någonstans här jag träffade Kristina för andra gången också, och hojtade att “nu går det trögt”. “Ja det vore väl konstigt annars!” hörde jag henne ropa till svar och det tröstade mig, för det är okej att vara trött när man sprungit nästan 3 mil. Man behöver inte vika ner sig för det.

Vid flera tillfällen längs banan såg jag min älskling också, så förhoppningsvis hann han få bilder på mig som jag kan skyta med sen. Jag vet inte hur det gått med den saken. Först vid 3km, sen vid strax efter halvmarapasseringen och sen vid 28km innan vi sågs i målområdet. Då visste jag inte att han lyckats plåta från spurten, det kan bli intressant!

De sista två kilometrarna värkte benen, frånskjutet var tröttkört, och fotleden ömmade (vänster). Jag var trött, genomblöt av allt vatten jag vräkt över mig och genomlycklig eftersom jag rörde mig fortare än de omkring mig. Jag rundade faktiskt välkdigt många på slutet och det var också en energikick!

När jag kom in på Stadion såg jag till en början inte klockan men när jag fick syn på den räknade den 5:12:-och uppåt och jag visste ju att mitt gamla personbästa på maran var i krokarna, så jag drog till med en rejäl spurt. Jag tog i allt jag ägde och hade, för förbannelse heller om jag tänkte komma in sekundrarna EFTER personbästa! Jag pressade kroppen så hårt jag kunde, utnyttjade varenda muskel jag kunde hitta och vräkte mig förbi både unga och gamla. Korsade mållinjen och sköljdes över av ett illamående av episka proportioner, som försvann nästan lika snabbt som det kom när jag väl stannade och hann andas lite också.

Det jag såg på klockan var ju då inte min personliga tid, som jag i min lilla trötta hjärna fick för mig utan bruttotiden. Tiden blev 5:06:43 tillslut och det mina damer och herrar är ett personligt banrekord med 36 minuter eller så. På den superplatta inomhusbanan sprang jag distansen på 5:12 i Karlstad men då fortsatte jag i samma fart i ytterligare trekvart när jag passerat maran. Jag vet inte vad jag ska säga när jag ser tiden. Snittempo 7:17/km tillslut, snittpuls 83% och toppnotering 93%. Allting talar för att jag gjorde det bästa jag kunde idag, just idag fungerade löpningen som jag ville.

Vi avslutade med segermiddag på Pizza Hut och jag svängde i mig 2/3 av en familjepizza och en väldig massa cola för att få lite kroppsvärme igen, eftersom jag vid det laget frös så tänderna skallrade!!! Jag har aldrig frusit så mycket i hel mitt liv!!!

På väg hem i tunnelbanan upptäcker jag att det går bra att gå i trapporna, både upp och ner. Vaderna är inte så slutkörda som man skulle kunna tro och lår och hamstrings har hämtat sig riktigt bra medan vi åt. Det är då, med tidigare maror i bagaget och mardrömsresorna hem (gå baklänges i trapporna, stappla fram längs perrongen, utmattad och darrig), som jag inser att jag är mer vältränad nu än jag någonsin har varit i hela mitt liv och jag har medlajen att bevisa det med!