Hade allt tänkt mig en tid på 4:50 eller så (och det vet jag att jag har kapacitet för men kanske inte med en halvmara i benen) men jag är väldigt nöjd med 5:30 – det var pannben och jävlar anamma som tog mig runt idag, en viljans seger över kroppen
Jag hade helt klart Göteborgsvarvet kvar i benen, det kände jag nästan direkt – fick jobba för att göra 5km på 33minuter – och vid halvmarapasseringen (2:35 där istället för planerade 2:22-2:25) visste jag att det skulle bli jobbigt. Kokade ihop en ny plan lite snabbt med andra ord: klara repen och klara maran och det gjorde jag!
Nåja, nu vet jag att en vecka är för tight mellan loppen om man vill ha en någorlunda behaglig resa
Dessutom, det här blev den näst bästa Stockholm Marathontiden ändå (den bästa är iofs på 5:06:46) och det kan jag nog tacka det vackra vädret för. Hade det varit varmare eller kallare hade jag nog klappat ihop helt. Jag såg kändisar också längs banan, Kristina och Zandra två gånger t om och Evelina for förbi (vid västerbron?) som ett skållat troll, där gick det fort! Älsklingen höll jag utkik efter mest hela tiden och honom vinkade jag till ett par gånger också! Andra gången betydligt gladare än första, då hade jag hittat rytmen igen 🙂
På det hela taget är jag nöjd, trots allt. Det blev inte som jag hade tänkt mig, men det gick bättre än jag trodde, vid 21 var jag säker på att de skulle plocka av mig av banan t om.
Intressant fråga hur folk är skapta som fixar 100K …
Ja Annica, 50K funkar ju med samma upplägg som 42. Vid en viss distans som är längre måste man ju börja käka och så och börja gå för att orka i mål (om man är vanlig dödlig….) 😀
100K skulle jag aldrig, aldrig någonsin komma på tanken att fundera på att eventuellt i min vildaste fantasi snudda vid idén att grunna på att möjligen ställa upp i. 😀
Shamala, inte då! 8km till klarar du på ren viljestyrka ju 🙂
Jisses, du skulle flyga fram i Lindingöultran, det är jag övertygad om.
hmmmmmm 8 km till kräver en eftertanke 🙂
Hu.
Den verkliga utmaningen, den som jag s a s håller andan inför är 100 miles. Den har jag inte vågat ge mig på än. Det är en distans jag snudd på fruktar.
Maran är bra, rolig och så. Visst. 50km klassas förvisso som ultra, men kör man samma taktik som maran klarar man sig rätt bra, det är bara 8km till. Det klarar man på pannben om inte annat.
Men 100 miles. Smaka på det. 160km. Nu snackar vi utmaning.
😀
Du är så väldigt marathonrutinerad Annica så att du kan säga att “bara marathon” är roligt! Själv tycker jag nog ff att ett marathon är en utmaning, om jag vill ha en hyfsad sluttid.
För att inte tala om 5 km i maxfart, som du pratar om Kristina. Det skulle kännas som en ännu större utmaning, för då är man ju nästintill död efteråt! Iaf jag. Jag har inte vågat maxa på 5km på väldigt länge, men ett ultramarathon skrämmer mig inte eftersom jag känner att det är legitimt att springa långsamt och ändå lyckas bra, dvs längre än ett marathon, på den tiden man har till förfogande.
OK, då förstår jag. 🙂
Jag menade förståss för mig personligen.
Fast DET hänger ju på hur hårt man pressar sig under loppet, eller hur? 🙂 Tom 5 km i maxfart är en brutal utmaning. Fast det är utmanande på ett annat sätt – att springa länge och bli trött i kroppen eller fort med syrebrist. Ja, det är två helt olika sporter nästintill som inte går att ställa emot varandra. Tycker jag. 🙂
Ultramarathon är utmaningen. Bara marathon är roligt.
Nu vet du ju att det gick, även om det blev lite tungt på slutet kanske. 🙂 Å andra sidan springer man inte maror för att det är lätt. Vore det det så försvann utmaningen.
Att ha en plan-b och ändra målen efter dagsform är också stort. Grattis till en stor insats, att ta sig i mål utan att vika ner sig betyder mkt för pannbenet. Njut nu och ladda om för nya utmaningar;)
Tack 🙂
Jag måste ju testa, annars vet jag ju inte om det går som en klok löpare sagt till mig vid några tillfällen och hade jag kunnat ge fanken i att ränna iväg som en glad lämmer i Göteborg hade det nog blivit mindre jobbigt i Stockholm 🙂
Jag testar igen, i Helsingfors eller i Stockholm x2 nästa år (jag ska vara med på både jubileumsmaran och stockholm Marathon då) 🙂
Jag ska skriva 4:-nånting förr eller senare 🙂
Bra jobbat! Du såg då både stark och var vid gott mod den lilla bit vi joggade tillsammans vid 37 km. Strålande insats! 🙂
Starkt jobbat Annica!!att at sig i mål när benen och kroppen är slut är OTROLIGT stark! det visar på pannben som bara det!
GRATTIS till medaljen & finisnher T-shirt.
Vi ses där nästa år ok!
Vila upp dig & trev lhelg!
Bra gjort oavsett. En halvmara skakar iaf inte jag av mig på en vecka, så du var modig som körde på. Revansch i Helsingfors?
Grattis till en fin prestation!
JO det är en tung plan att göra bägge så nära inpå! En halvmara är bara kort när man jämför med en mara, eller Lidingö. Att köra en en vecka före, det är modigt.
Bra jobbat, och som sagt, det kommer en ny mara …
Fantastiskt att genomföra marathon en vecka efter Göteborsvarvet!