Första kilometrarna höll på att knäcka mig fullständigt. Första vattenkontrollen hade fått slut på muggar dessutom men jag hade faktiskt tagit mitt vätskebälte så jag satt inte i sjön direkt. Däremot var jag varm. Gudars så varm jag var. Nu har jag inte kollat, men jag misstänker att pulsen var som högst där och vid 21km då jag gjorde den långsammaste kilometern på hela loppet.

Sprang genom varje dusch, hällde vatten över mig och drack som en kamel och så småningom kom en välsignad bris och svalkade ner mig. Snittempot blev 8:05 till sist och den bedrövliga kilometern på mitten ursäktades av att jag gjorde den näst snabbaste kilometern sist. Den allra snabbaste var den första, förståss.

Med tanke på värmen och hur plågad jag blev av solen så är jag otroligt nöjd med att inte bara ha kommit i mål utan öven gjort det snabbare än i Växjö (min första mara), där förhållandena var suveräna och det inte fanns en enda backe att tala om.

Vilken sjuk kick jag fick vid 41km när Stadion kom inom synhåll! Benen flög fram, trots att luften pep i luftrören, hjärtat bankade som en stångjärnshammare och jag kände mig helt slut. Men jag ville dit så starkt!

Jag klarade det också. Fast fötterna ser eländiga ut nu och jag har skav av pulsbandet och värmeutslag och jag vet inte allt. Men det går över, att jag klarat loppet däremot har jag kvar!

Jag fick med mig psyket en gång till, trots allt. Lidingö Ultra 10/5 (PB), GöteborgsVarvet 17/5 (PB) och Stockholm Marathon (PB) – jag kan inte vara mer nöjd!!!

På tisdag blir det Vårruset, det som drog igång alltihop för ett år sen.