Nu har det snart gått två dygn sedan starten på mitt andra marathonlopp. Med lite distans till loppet är känslan fortfarande att jag är väldigt nöjd men inte lika extatisk som efter debuten i fjol – trots att det gick flera minuter snabbare den här gången (2.53.47 i år, 2.58.31 2010).

Förklaringen är enkel. Förra året fick jag ut maximalt av vad jag var kapabel till då, den här gången känner jag att jag borde haft kapacitet för ett par minuter till. Om det sedan var dagsformen eller ett feldisponerat lopp som spräckte det är omöjligt att veta – man har ju bara facit på det upplägg som man faktiskt fullföljt, allt annat är fria fantasier.

Tillbaka till Lidingövägen, lördag förmiddag. Efter en så god natts sömn som man kan räkna med på bortaplan (tack Fedrik och Sara för gästfriheten!) kom jag kanske lite sent på plats, men allt ordnade sig. Till och med en sista-ögonblicket-tömning i en bajamaja inne i startfålla B, klar 11.26…

Särskilt mycket tid att stå och noja vid starten blev det således inte. Jag vinkade till Rasmus Lund i grupp C, ställde in mig i ledet och PANG så var vi iväg. Skönt med grupp B, ingen trängsel ens i starten trots många löpare. Alla rör ju på sig i ungefär samma fart.

Planen var att hitta ett skönt tempo kring 4-fart och att utnyttja de lättlöpta kilometrarna i början utan att för den skull dra iväg för hårt. En svår avvägning, som det skulle visa sig.

I Gamla stan fick jag sällskap av en annan gotlänning, triathleten Marcus Larsson om vars existens jag faktiskt varit totalt ovetande. Han berättade att han inte hade någon ren mara i modern tid, men i fjol gjorde han 3.13 som avrundning på en Iron man. Aj aj, hedersplaceringen som bäste gotlänning kändes plötsligt lite tuffare att uppnå… Mycket riktigt, utmed Söder Mälarstrand gled Marcus långsamt (i förhållande till mig, alltså) iväg och ska jag vara nöjd över något taktiskt beslut jag fattade denna dag så var det att jag lät honom sticka. Ett försök att matcha Marcus hade slutat med DNF, möjligen i kombination med bårtaxi.

På väg upp mot Västerbron hörde jag mitt namn och fick syn på Fredrik som vinkade och hejade. Skönt med bekanta ansikten och en så enkel sak ger förvånansvärt mycket energi. Uppför bron plankade jag taktiken från i fjol, att ta det väldigt lugnt upp och sedan rulla ifatt på nervägen. På Norr Mälarstrand passeras milen och klockan hade då hunnit ticka iväg 39.31 – lite snabbare än planerat men jag intalade mig att det var lugnt, och löpningen kändes avspänd och bra.

Flera gånger under loppet blev jag uppropad av speakern och jag försökte utnyttja tillfällena genom att vinka och vråla lite. Det gav faktiskt fantastisk utdelning i form av publikjubel och ett par gånger fick jag riktig gåshud.

Efter Centralen passerade jag min andra supporter, Fredrik Eriksson, som hade vänligheten att cykla runt och heja på flera ställen. Sånt värmer!

Uppe vid Stadion hörde jag och en blåklädd Studenterna-löpare våra namn med kommentaren “ni ser riktigt fräscha ut” och jag muttrade lite att “fattas bara annat, vi är inte halvvägs än”. Vi slog följe in på andra varvet och han, som jag misstänker var Magnus Hamp (jag uppfattade inte namnet men har kollat resultatlistan…) bjöd mig generöst på sin klubblangade sportdryck. Det var extremt skönt att få en flaska man kunde ha med sig ett tag och smådricka ur i stället för skvalpandet med pappmuggarna vid vätskestationerna.

Halvmaran klockade jag på 1.24 blankt (1.23.58 enligt officiella tiden) och så långt, så gott. Men liknelsen jag tidigare gjort om SMS-lån – enkla och smidiga att ta men jävligt dyra när de ska betalas – började plötsligt dyka upp i skallen ute på Norra Djurgården. Även om farten inte föll dramatiskt började jag plötsligt få jobba för att hålla den, en viss skillnad mot första milen där jag fick jobba för att inte rusa iväg.

Mitt på det “riktiga” Djurgården halade jag fram min första gel, bokstavligen eftersom jag aldrig testat sådana förr. Det blev en synnerligen sliskig, kladdig och rent ut sagt äcklig historia med en massa spill på händerna, men det hade i alla fall det goda med sig att jag fick väldigt bråttom till nästa vattenstation… Det gav kanske krafter, men den där sparken i rumpan jag hoppats på uteblev.

Att komma in i civilisationen igen var otroligt skönt och både vid Dramaten och Kungsan lyckades jag spexa mig till ordentliga ovationer. Och det behövdes, för nu började det gå riktigt tungt. Att 2.50 inte var möjligt var en insikt som kom ganska tidigt och jag var för trött för att bry mig. Jag försökte bara tänka på att hålla farten uppe så länge det gick.

På Söder Mälarstrand dök FB-Kalle Karlberg upp och hälsade. Han var oförskämt pigg så han försvann snart framåt i fältet

Västerbron 2 gick i slow motion på uppvägen, och tyvärr var benen lite för tunga för att till fullo kunna utnyttja nervägen. Vid vätskan utanför Rålambshovsparken fick jag en High 5 och peppning från Gabriella Samuelsson, (som stod över löpningen och langade dricka i stället) och det gav en liten kick men ärligt talat hade tröttheten nu börjat nå sådana nivåer att enkla mind games och allmän peppning inte bet så mycket längre.

35 passerade på 2.22.13 och farten låg nu kring 4.20. Jag försökte fokusera på en kilometer i taget, och på något sätt betades de av. Uppför Torsgatan svor jag eder över motvinden, som träffade mig med full kraft i uppförsbacken utan några ryggar att gömma sig bakom.

Odengatan. Där någonstans börjar man kunna känna vittringen av målet och där vände äntligen den fallande farttrenden (precis som i fjol). Efter ett par kilometers seg uppförsbacke där jag till och med klockade en kilometer över 5 minuter vänder banan svagt nedåt. Jag lyckades kraftsamla och fick upp farten till 4.10-4.15 ett tag. Alldeles innan kurvan där Stadion dyker upp i synfältet – definitivt den vackraste Stockholmsvyn jag vet… – stod Gustavs kompis Hampus med familj, våra grannar, och hejade på “Gustavs pappa”. Så går det när man känner varandra genom barnen…

Den sista kilometern in mot mål kändes som minst 3 kilometer, men ändå helt underbar. Jag orkade inte bry mig om att de flesta andra löpare verkade starkare i slutet och jag tappade flera placeringar in mot Stadion. Väl inne på ovalen bestämde jag mig för att hålla en slumpvald löpare bakom mig och bet ihop de sista metrarna.

Klockan över mål tickade mot 2.54 och jag spurtade för fullt för att klara åtminstone den gränsen. Det höll.

Kalle väntade i mål och vi gratulerade varandra innan jag med stolpiga steg tog mig mot Östermalms IP för rehabilitering. Fegga dök, precis som i fjol, upp och gratulerade och gav första hjälpen i form av pilsner och hämtning av väska. Medan han var iväg gjorde jag misstaget att sätta mig på gräset, vilket båda vaderna och ena baklåret uppfattade som en direkt uppmaning att börja krampa. Med ett vrål kastade jag mig på rygg och lyckades tillkalla hjälp från förbipasserande som höll emot under den värsta krampen.

I småkylan kom frossan snabbt igång och i väntan på massage skakade jag som en parkinson-patient. Inne i massagetältet fick jag dubbla filtar och lite allmän omvårdnad – någon egentlig massage gick inte eftersom vaderna låg på gränsen till kramp hela tiden.

Äta? Glöm det. Jag tvingade i mig en halv banan och återhämtningsdrycken i påsen man fick. Kaffe gick också bra men både bullen och korven växte i munnen och illamåendet rusade.

Tack och lov för pilsner, denna räddare i nöden. Det slank ner både en, två och tre och efter en varm dusch började livet återvända.

Varför gick andra varvet så tungt? Jag tror, med facit i hand, att 59.26 på första 15 km var någon minut för snabbt. Det är möjligt att en ganska marginellt lägre fart hade sparat krafter till andra halvan, men det är sånt man aldrig kan veta säkert. Kanske var det allt jag hade i kroppen denna dag. Och i så fall vore det ju dumt att inte vara nöjd med ett solklart nytt pers.

Men nästa gång…