Jag måste försöka summera det här loppet med någon annan mening än “Herre jösses, vad hände?” 🙂

Efter GöteborgsVarvet var det nästan givet att jag skulle gå för 4:30 men jag behövde smälta det lite. Höll tanken för mig själv och höll låg profil tills igår, när jag tog armbandet för 4:30. Så var det officiellt på något vis.

Räknade ut att jag skulle behöva hålla 6:10 i löpningen ungefär för att inte komma efter vid vätskeborden, den uträkningen bekräftades i stort av farthållarna. Jag sprang i närheten av dem större delen av tiden, ibland före och ibland efter. Ibland ville jag rulla på lite, då gjorde jag det och ibland hängde jag som en igel i ryggen på en blå flagga eftersom jag blev trött och behövde draghjälp. Jag är sån, det kommer och går i vågor och i dalarna är farthållarna ovärderliga.

Vid 15km trodde jag att jag skulle släppa farthållarna vid 21km. Det var varmt och kvavt. Otäckt tungt att andas. Kom ut på Gärdet och kom på att här om nånstans måste jag ju hålla i och hålla mig i närheten av farthållargruppen, Gärdet är det tråkigaste stället på jorden typ. Det började regna, välsignade regn. Jag älskar regn. Det finns inget skönare. Kanske var det där det vände för mig, kanske var det just det jag behövde.

Vi kom in i stan, jag såg älskling på håll, men jag hann passera innan han var framme vid mötesplatsen. Jag visste att jag sprang bra, jag hade inte koll på hur bra däremot.

Kom på att jag inte ville tugga Södermälarstrand själv, så jag höll kontakten med 4:30-gruppen. Och upp för Västerbron ville jag definitivt ha deras ryggar att gå på, och plötsligt hade vi avverkat bron löpandes inte bara en utan två gånger! Jag pös av stolthet!

Här hade jag lätt kunnat lalla bort mig av belåtenhet om det inte hade varit för farthållarna igen, som vänligt men bestämt påminde mig om att själva loppet återstod att avsluta. Fick fokus igen, det tog ett tag men när vi hade rullat ner för Rålis och började närma oss Centralstationen började det kännas som att jag hade chansen ändå. Jag mindes när jag passerade där förra året, kallt och jävligt. Då klarade jag av att bita ihop och köra ända in i kaklet, det vore då själva den om jag inte ska kunna göra det en gång till.

Bet ihop förbi Bonnierhuset, där svider det bra i benen och nu börjar det kännas som att jag sliter ont. Men det är så lite kvar, så lite! Passerar 38km, men ben tunga som bly. 39km. Det gör ont, men jag har fortfarande inte släppt farthållarna. Ser fram emot att det ska stå 40-nånting, då är det nära!

När stadion är ungefär en kilometer bort drar jag på, det finns en växel till. Det gör det alltid när man ser Stadion. Kommer in på 4:26:25 och börjar nästan grina i målfållan. En skotte som låter som Barliman Butterbur (lord of the ring, varm och stor, vänlig och genuint glad) kramar om mig och utbrister “Well done gril, now you have your self a big pint!” och hänger medaljen om halsen på mig. Grinet blir ett flin, jag är i chock nog för att dra på mig uppmärksamheten från en funktionär också (här fick jag en kram till när jag förklarade varför jag såg gråtfärdig ut) 🙂

Kalkylatorn på Marathon.se svarade 4:27:-nånting när jag matade in min halvmaratid igår. Jaja, tänkte jag 🙂
Det trodde jag inte på då, jag har svårt att tro det nu. Herre jösses, vad var det som hände?