Om vädret var hyfsat förra året, optimalt 2013 och sämsta i Stockholm Marathons historia 2012 så landade 2015 års upplaga av maran någonstans mellan 2012 och 2014. Det regnade som om det vore 2012, men det var varmare i år och mindre blåsigt.
En annan stor skillnad var att i år hade jag jättegott sällskap. Vi sprang och sjöng, dansade och pratade oss runt. Jag tror inte vi hade någon riktig dipp nån gång, på de riktigt trista ställena som ute i ödemarken och på bakgatorna i City sjöng vi inte lika mycket bara.
Ulla, Peter och jag startade ihop och så slöt vi upp med Elke längs vägen när vi hittade henne. Sen höll vi ihop gruppen hela vägen, och den som behövde en liten paus fick säga till så gick vi lite och sjöng istället för att springa ock sjunga. Jag är väldigt glad för att det fungerade så bra för oss allihop, var och en av oss har haft lite saker som hade kunnat förstöra festen men nu grejade vi det allihop.
Det var en uppfriskande omväxling till den tystnad jag brukar springa i vanligtvis. Givetvis gick vi i mål tillsammans 🙂
Ja det var det, det kändes som ett väldigt bra sätt att genomföra en mara på, när jag ändå inte hade möjligheten att försöka på pers 🙂
Låter som ett kul lopp!
Ja, vi gjorde verkligen mesta möjliga av upplevelsen. Det var länge sedan jag skrattade så mycket under en tävling faktiskt! 🙂
Låter som ett härligt äventyr tillsammans med fokus på upplevelsen istället för världsliga ting.