Anade nog att det skulle kunna bli en kamp, jag mot fotleden. Det var en kalkylerad risk, och chansningen höll. Fast bara nätt och jämt. Gick ut i lugnt tempo de första 15km och de var helt problemfria. Fotleden fanns där, men den gjorde inte ont. Inte då. Konditionen kändes bra och humöret var gott, dippen vid Gärdet blev inte lika djup som förra året och jag intalade mig att det inte ens var säkrskilt varmt utan att jag blaskade vatten och drack så mycket för säkerhets skull. Jag gick nog på det också, för jag kan slå vad om att det inte var så varmt idag.

Strax före 3 mil började jag halta lite, men försökte febrilt att bita ihop eftersom jag inte ville snedbelasta något, det skulle bli tid för det ändå. Västerbron gick bra både en och två gånger, de tråkigaste partierna gick smidigt också.

När tredje och sista repet passerats slappnade jag kanske av lite för då började jag känna av foten ordentligt. Varje steg blev plötsligt plågsamt och jag fick strunta i det där med oro för snedbelastning. Nu var det mål som gällde.

Min löparkamrat fick magbekymmer också, vilket inte gjorde mig lugnare. Fast jag tänkte inte överge henne hur som helst, så jag fick fiska upp kraftreserver och försöka dela med mig av min energi, genom att pladdra vilt och försöka muntra upp lite i eländet. Kanske var det också en bidragande anledning till att jag själv klarade målet?

Konditionen var det aldrig några bekymmer med, hade jag kunnat springa på som planerat hade vi kommit in på 5:35-nånting fast den kalkylen byggde på hela fötter och glada magar. Nu är jag supernöjd med att ha klarat 5:48:14 och fått springa in på Stadion, denna underbart vackra arena. Vilken känsla, att få springa på Stadions anrika löparbanor och korsa mållinjen och känna sig som en segrare, jag också.

Nu ska jag ta min svullna fotled och krya på mig 🙂