Sen maj har jag mer eller mindre plågats av diverse skador, så det var självbevarelsedrift att byta distans från 100km till
50km den här gången. Ett snitt på 35km/vecka över sommaren är ingenting, det
duger inte alls om man ska springa tio mil. Med det i bagaget bestämde jag mig
för att göra det bästa och roligaste lopp jag kunde, och bara njuta av att vara
där.

Tiden är långt ifrån min bästa tid, 50km på 6h 24min sprang jag
första halvan av Stockholm ultra 100km förra året (inte det klyftigaste jag
gjort). Men i ett rent 50km-lopp har jag bara sprungit snabbare en gång, Lidingö
ultra 50km 6:41:49

Hade jag vetat det hade jag kanske inte
gått och småpratat lika mycket med folk, stannat och snackat med folk jag kände
och allmänt bara tagit det piano. Kanske. Jag åkte ut på Gärdet för att ha kul,
och det hade jag. Möjligen hade jag inte velat byta bort den känslan av
att ha avslappnat kul ens om jag hade vetat hur jag låg till. Det vet jag
inte.

Taktiken var den vanliga med vattnet, med tanke på värmen: en mugg
på mig och en i mig. Den reviderade jag senare till att omfatta en i kepsen, en
på tröjan och en i mig. Med tanke på hur kepsen ser ut kan jag ha råkat hälla
sportdryck i den vid minst ett tillfälle, vilket skulle kunna förklara
getingarnas intresse för mig.

I övrigt skötte jag dryck, salt och näring
som om det vore ett Marathon fast längre. Av 10 medtagna salttabletter kom jag
ihåg 4, vilket är ungefär som vanligt. Jag glömmer dem allt för ofta för att det
ska vara bra men det jobbar jag på.

Det var skönt att somna i soffan
efter middagen, och jag fortsatte sova som en klubbad säl när jag kom i säng.
Precis vad docktorn ordinerade, för idag mår jag prima. Lite stel i framsida
lår, men i övrigt mår jag kanon!