Man måste variera sig, så i dag uppfann jag ett nytt intervallpass på temat halveringstider. Jag tänkte kalla det för becquerelintervaller, det måste väl passa?

I korthet bygger passet på tumregeln att varje halvering av en distans ska ge ungefär 10 sekunder snabbare kilometerfart. Om man börjar med 4 km i tröskelfart, i mitt fall exempelvis 3:50 per km, så ska följande intervaller således vara 2 km i 3:40-fart, 1 km i 3:30-fart och till sist 500 meter i 3:20-fart. 

Idén fick jag när jag reste mig från skrivbordet för att gå och klä om, så det blev ganska snart dags att gå från teori till praktik. Först bara en liten jogg hem för att hämta Yatzy – och lämna vindjackan eftersom det var 11 grader och sol. T-shirtpremiär (om man inte räknar ett par gånger då jag tagit av jackan alldeles i slutet och knutit den runt midjan)!

Framme vid spåret var det bara att dunka igång. Första två km gick på exakt 3:50, därefter 3:45-3:38 på de ganska lättsprungna kilometrarna 3 och 4. Yatzy var inte alls sådär på hugget som i tisdags så ett par gånger fick jag faktiskt stanna (och stoppa klockan) och försäkra mig om att hon fortfarande var med. Hon kom dock igång mer ju kortare och snabbare intervallerna blev.

Jag hade tänkt 1 km jogg mellan varje men efter 470 meter insåg jag plötsligt att då skulle jag inte få in hela passet på milslingan så jag korrigerade raskt till 500 meter på första vilan.

Nu var det dags för det jag på förhand trodde skulle bli den tuffaste etappen, 2 km i 3:40-fart. För säkerhets skull på spårets kanske mest segsprungna avsnitt, med svag uppförsbacke stora delar av vägen. Jag ställde in mig på att målfarten kunde få spricka med ett par sekunder med hänvisning till topografin, men det rullade faktiskt undan på 3:34-3:38 utan att kännas alltför eländigt.

Efter en 4:40-kilometer började det dra ihop sig till lite riktig fart. 3:25 innebar att jag fortsatte att sätta tiderna med lite marginal och att dunka in en 500-ing borde ju inte vara några problem.

Här blev det en spontan justering igen. Under joggen slog det mig att det var störst risk att möta andra hundar på sista halvan av slutkilometern (där flera spår strålat samman) så återigen halverades vilan med några sekunders betänketid. Sista intervallen började kännas lite jobbig, men när man gör de här passen med fallande längd blir det väldigt enkelt mentalt. Att ta i under 500 meter känns som en blinkning, medan jämna 400-metersintervaller kan kännas som om de aldrig tar slut.

500-ingen klockades på 1:38, vilket alltså ger 3:16, eller kanske snarare 3:17 om man tar med hundradelarna också, på kilometerfarten.

Summa summarum var det ett, ähum, strålande pass som jag nog kommer att köra fler gånger. Har man obegränsat med både tid och ork kan man förstås inleda med 8 km i 4-fart först, men nu stannade dagens totallängd på drygt 15 kilometer och där någonstans får man väl dra gränsen för vad som är rimligt på lunchrasten…