I SportTracks kan man se många roliga saker, som att snittempot på dagens intervallpass blev 5:49/km trots joggvilan. Att jag passerade 4,95km på 28 minuter. Att jag då hade en puls på 176, som faktiskt stabiliserat sig där också. Den steg aldrig högre än så. Ja, det är kanonjobbigt att springa med den pulsen, tycker jag. Det kliar i huden på benen, pirrar i fingrarna och det är jobbigt att andas. Jag räknar sekunder, bara fem sekunder till jämn minut. Jämn minut så är det bara en minut kvar, det är sextio sekunder. Sextio sekunder står du ut. Sen får du jogga, skölja mjölksyran ur kroppen och andas normalt igen.

När jag blir lite mer rutinerad på att springa med hög puls kanske jag kan komma lite högre. Det är en hel del teknik i det där också. Veta när kroppens protester är möjliga att ignorera och när den faktiskt menar allvar. För kroppen börjar gnälla långt innan man nått taket för sin förmåga. Kroppen kan vara en riktig lipsill.

Och det är när jag får de där skumma signalerna som känns som syrebrist, kliandet och stickningarna, som jag tänker inom mig och hoppas att kroppen lyssnar: “Lär dig då. För det här ska vi göra fler gånger.”