Swiss Alpine – race report från 80 km och 2860 hm i Davos. Underbart och förjävligt i en härlig mix

2 August 2014

“Regnet är nu tämligen obarmhärtigt. Tappra åskådare, fler än jag trott med tanke på vädret,
står längs gatan sista 7-800 metrarna. In på stadion! Ingen bakom, ingen
framför. Gött! Ingen spurt behövs. Som om det nu skulle varit aktuellt… Hela
goa åmålsgänget på fem vuxna å sju barn å en hund med Linda och Sixten i spetsen
står tappert i regnet å väntar på oss. Gött att komma först av oss tre åmåliter
🙂

Sista kurvan på stadion.
Folkets jubel (nåja…). Le mot kameran vid målet. Armar uppåt sträck. Där satt
den! 9:52:55 efter starten 07:00 i morse är jag i mål på 135e plats. 80 km och 2860 höjdmeter
med rötter, sten, lera och branta branter senare. Blöt, frusen och
lycklig!

Tack för den här gången
Davos. Grattis och kramar. Och ösregn. Här går ju inte att stå kvar. Då får man
ju dubbelsidig lunginflammation.”

———————————————————————————————–

Jaha… Var börjar man
när man ska rapportera om ett lopp på 80 km och 2860 höjdmeter att ta i
löparskorna? Och hur gör man för att det inte ska blir världens kanske längsta
race report?

Detta sagt fullt
medveten om att det så klart finns bra mkt jobbigare lopp än Swiss Alpine. Inte
minst här nere i Alperna. Men för oss vanliga dödliga som inte tar med pannlampor
och stavar är detta ett av de jobbigare endagsloppen där ute. De som inte kutat
loppet och endast tittar på (den mkt utdragna) höjdkurvan lurar sig och kommer
bittert få erfara just detta när de tror att första fyra milen är enkla. Det är
de inte. De innehåller nästan 1000 höjdmeter bara de samt är aldrig (verkligen
aldrig) platta och går på mer teknisk terräng än de flesta nog tror. Det går på
intet sätt att jämföra med t.ex. Lidingöloppet. Det finns ingen chans att hålla
sådana farter. Dels p.g.a. höjdmetrarna, men kanske än mer p.g.a. den ofta
tekniska terrängen. Att SA bara ger en poäng till UTMB är lite underligt i mitt
tycke, men speglar nog snarast att folk här nere är så sjukt duktiga på att
springa i berg att de kutar än värre lopp än SA. Och på ngt sätt måste man ju
hålla antalet deltagare i UTMB inom rimlighetens gränser. Men många
förstagångslöpare i SA får det nog jobbigare än de möjligen tänkt.

Vad gäller loppet tror
jag att börjar med att konstatera att jag till slut är nöjd med loppet. 9:52:55
och en 135e plats. Det är min sämsta tid här men min bästa placering. Lyckades
med, för mig, smått otroliga 8:55 2012 och, under omständigheterna riktigt bra
9:40 i den 35-gradiga värmen ifjol. Årets längre löptid men bättre placering
förklaras helt enkelt av att den nya bansträckningen bitvis var än jobbigare de
första fyra milen i år än tidigare år. Att fantastiske Jonas Buud, med sin
åttonde (!) seger i rad, behövde över 6:30 på sig i år (jfrt med 6:15 ifjol och
under sex timmar 2012) var väl ytterligare bevis på att nya sträckningen lade
på lite tid.

Fortsätter nog sedan
med att kommentera den lite annorlunda uppladdningen och känslan inför loppet.
Jag hade ju klarat av säsongens stora mål redan. Jag hade gått i mål på Ironman
Austria knappt fyra veckor tidigare. Och det dessutom på en tid bättre än jag vågat hoppats på (11:05). Därmed kom, högst orättvist men så blev det,
detta års Swiss Alpine lite i skymundan.

Med det menar jag
inget som helst illa. På vissa sätt är Swiss Alpine en än större upplevelse än
en Ironman. Inte minst det här året då vi var ett gött gäng tillsammans nere i
Davos. Ur detta gäng hade ytterligare två tokar, Fredrik och Jonas, bestämt sig
för att ge sig på Die Königsstrecke! Dvs K78 (som efter x antal ändringar i
bansträckningen nu inte alls mäter 78 km längre utan faktiskt 80 km). Och the
more the merrier som bekant!

Med de förhållanden
som bjöds på i år blev det väldigt mycket pannben. Något längre och (hur det nu
är möjligt) än mer kuperad sträcka än i fjol. Totalt ösregn i princip hela
tiden. 2-3 grader på toppen. Ben som fortfarande kände att de gått rätt hårt på
en Ironman bara knappa fyra veckor tidigare. Samt, inte minst, en mage som inte
alls va på humör.

Men! En ork i hjärta
och lungor som en oxe på den argentinska Pampas! Och ett pannben tjockt som en
basgång lagd av Dave Edwardson i Neurosis. Samt, underligt nog möjligen men som
alltid, en grym glädje att få/kunna/vilja kuta sånt här. Just det senare ska
sannerligen inte underskattas. Varje gång jag kommer på mig själv med att bli
lite neg under ngt riktigt långt lopp så minns jag ju att jag gör det för att jag
tycker det e så förbannat kul. Det e ju inte direkt nån som tvingat ut mig.
Haha. Och den känslan kommer man långt på!

Det kan i det här
läget vara värt att påpeka att Swiss Alpines egen statistik säger att endast 690 av över 1100 startande kom i mål på
långa sträckan! En DNF/DNS på över 37%!

Nåväl! Uppladdningen
hade alltså bestått i att jag litade blint på att mina förberedelser inför
Ironman Austria skulle ge mig den ork jag behövde. Det gjorde de, och lite
till. Någon specifik backträning blev det dock inte tal om förrän allra sista
veckan för race. Men skit i det tänkte jag! Jag har kutat backe förr och jag
vet inte minst att jag kan tuta på rätt bra utförs. Tekniken sitter kvar även
om jag simmat och cyklat mer i år tänkte jag. Och så va det ju.

Ironman hade dock
tagit lite mer på benen än jag först trodde. Eller ja… De hade jag ju räknat
med… Men jag märkte först när jag började köra lite längre pass igen en dryg vecka, en och en halv efter Ironman att jag stelnade till lite sisådär två
timmar in i löpningen. Men heller inte det oroade mig så där värst mycket
eftersom Swiss Alpine är så speciellt och det är så lågt tempo långa sträckor i
och med att det helt enkelt är så galet brant uppförs.

Så med god ork och
inställningen att det får göra lite ont i benen angjordes Davos. Detta dock
först efter att ha kört fyra riktigt bra pass i bergen i österrikiska
Salzkammergut. Pass som gav självförtroende. Kanske inte så mycket vad gäller
farten utan nästan tvärtom. Jag insåg att benen mådde ganska bra i det moderata
tempo som 80 km och 2860 höjdmeter kräver. Och jag fick även kvitto på att jag
kan hålla rätt bra fart utförs.

Som inför varje j-la
gång i Davos hade jag bryderier kring skoval som närmast nådde episka nivåer
till slut. Beslutet togs dock att köra mina Saucony Peregrine 4, d.v.s. en
”hyfsat snabb trailsko”. Tidigare år har jag kört i vanliga löpardojjer
(Saucony Mirage 2 de senaste två åren) och egentligen ville jag det även i år.
Men jag hade konstaterat att risken fanns för blåsa i mina Mirage 4 på så långa
sträckor och i hög värme (vilket det sannerligen inte blev iofs) och mina
Saucony Ride 6 är helt neutrala vilket efter 80 km kan kännas i fotlederna. (80
km på rötter, sten, grus och fan vet vad känns ändå i fotlederna kan jag
förvisso lova). Dessutom har de lite högre drop (8mm jfrt med 4 mm på Mirage
och Peregrine) vilket gör dem lite okänsligare i bökig terräng.

Jaja… Whatever… Lång
storri shårt: det blev Peregrine 4. Och det fonka kanon. Dels för att det var
rejält lerigt och halt efter allt regnande, dels för att det var mer teknisk
terräng första 2-3 milen i år än i fjol. Men mest för att det e en jävla bra
sko! Hävdar dock fortfarande att det går lika bra med en asfaltssko om man har
lite koll på sitt steg och det är ett ngt så när torrt år.

Har ju viss vana på
Swiss Alpine nu så ingen större nervositet för vad man ska ha med sig. Jag
litade som alltid på min Salomon S-lab löpar-rygga (den minsta varianten). Som
nu snart är förtjänt av pension efter flera års trogen tjänst (och då kommer
ersättas av en likadan kan jag lova).

I ryggan (packat i
plastpåsar med tanke på regnovädret, ingen höjdare att dra på sig genomblöta
handskar när det e två grader varmt):

•              
Vatten. Inga barocka
mängder vid start. Bättre att fylla på längs vägen. Det har man tid med

•              
Tunn regn/vindjacka.
Klart ”måste” på Swiss Alpine om din originalutstyrsel e tunn race-top

•              
Ärmförlängare a la
cykling

•              
Pannband och
handskar

•              
Toapapper! Här
kändes fryspås-packningen i ösregnet extra viktig! 🙂 VSB!

•              
Som alltid ett gäng
gels och den här gången även chocolate chips cookies! 🙂

•              
Mobil för att ta kort
längs vägen (ja, jag anser mig ha tid till det…)

Så står då där på
start ihop med Fredrik och Jonas som alltså är i Davos för första gången.
Imponerande f ö att ge sig på just denna som sin första ultra! Det är ju inte
främst längden som gör Swiss Alpine jobbig (även om 80km e långt) utan fr.a.
alla höjdmetrar uppförs och nerförs. Som sagt närmare bestämt över 2800 sådana.

Känslan på start är
att jag inte riktigt vet om jag är alldeles för lugn eller skönt lugn. Jag vet
att jag har ork så det räcker och blir över. Men kommer mitt fokus på simning,
cykel och flack löpning detta året sätta käppar i hjulet? Att gå på ”rutin” på
ett sånt här lopp kan straffa sig.

Bestämmer mig för
att öppna rejält lugnt. Lugnare än tidigare år. Spara krafter till säg sista 25
km där det går att ta tillbaka väldigt mkt tid om man är ngt så när pigg.

Men fan…! Känner sedan
direkt i starten att magen inte är riktigt nöjd. Ajaj… Det kan bli en lång dag
om ”bara” ork och pannben är med mig när jag ska ha både ben och mage mot mig
tänker jag lätt oroat.

Jag börjar kolla
efter baja-major redan efter tre km. Haha… I ett 80 km långt lopp! Utan att gå
in på detaljer kan jag säga att första stoppet för stora A fick göras redan
efter 12 km och att det sedan blev hela fyra stopp till för uträttande av samma
ärende. Sammanlagt satt jag still i 18 minuter (!) Ja jag tog tid (vilket i sig
är ganska oroande när man tänker på det :)).

Men det var inte
stillasittandet som var mest irriterande utan det faktum att man springer som
en krycka med lite kass mage. Jag kände mig rejält otålig över att det helt
enkelt inte gick så fort som jag tyckte att jag orkade.

Men… Efter loppet är
jag nu ändå inne på att what goes around comes around… En så oerhört lugn
öppning som det blev tror jag var guld värd mot slutet. Det är ett sjukt långt
och jobbigt lopp och varje km i lite ”för lugnt” tempo får man tillbaka mot
slutet av loppet i form av att va lite, lite fräschare. Det rena
stilla-sittandet på ringen alternativt på huk i terrängen (nu blev det ju lite
detaljer ändå :)) kostade möjligen just den tid det kostade. Men när jag jämför
mina placeringar under vägen och den fart jag kunnat hålla mot slutet med andra runt mig i resultatlistan är det tydligt att jag sprungit (ja faktiskt
sprungit) de sista 25 km riktigt bra.

Första tre milen
känner jag mig rätt usel vad gäller löpningen. Men jag tänker att det inte gör
så mkt. Jag drar ner på farten lite till och tar det i ett bekvämt tempo. Det
är ju ändå inte fråga om några rekordtider i år med den nya sträckningen.
Kommer ikapp Fredrik och Jonas igen, efter mina dubbla toa-stopp, någon gång
strax efter Filisur, dvs efter ca 33-34 km. Känns rejält skönt att hitta någon
att snacka med i de seeeega stigningarna mellan Filisur och Bergün. Det är vare
sig ap-brant eller jätte-jättelångt mellan dessa två stationer, men som sagt
rejält sega uppförs.

Känner även (vilket
sedermera skulle visa sig vara fel) att magen verkar ha bestämt sig för att må
bättre. De dryga tre milen har väl processat gårdagsmat och frulle tänker jag.
Nu jävlar! Nu har jag energi för långt framåt hinner jag tänka. Innan jag väl i
Bergün inser att nu e det ju illa på riktigt. Måste in på en riktig toalett.
Vilket som tur är finns just i Bergün.

I det här läget
regnar det dessutom hejdlöst. Nästan gött att sitta inne på en riktig toalett
tänker jag där jag sitter i lugn och ro. Man kanske skulle kalla det en dag
här! Haha… Neeeh… Bryta är det inte tal om så klart.

Men helvete så kallt
det är att komma ut igen efter sisådär 10 minuter (borde ha suttit längre
kanske med tanke på att det blev två stopp till sen :)). Fifan. Seriöst! Hur
ska det här gå!? Trots att jag just dragit på mig vind/regnjackan! Men efter
Bergün (som alltså ligger dryga 42 km in i loppet) börjar det på riktigt så jag
kan säga att jag fick tillbaka värmen nästan snabbare än jag hade hoppats…

När jag säger att
det börjar på riktigt efter Bergün är det möjligen värt att påpeka att första
halvan av loppet inte är en dans på rosor det heller. Ca 1000 höjdmeter att ta
första 40 km. Men eftersom det är nästan 1900 att ta (samt uppe på rejält hög
höjd) nästa 40 km så blir ju allt liksom lite relativt.

Nåväl… Jag lullar
vidare i någon slags ultra-lopps-tempo. Som känns ganska bra. Minns att jag
just fått gå på riktig toa! Och gnetar mig förbi lite folk uppförs. Kommer
ikapp Fredrik igen och vi smyger vidare uppförs lite tillsmannans.

Snart kommer även
Jonas ikapp oss. Jag blir lite överraskad eftersom jag trodde Jonas kutat
snabbare genom Bergün än en bajjande skägglurk. Men det visar sig att Jonas
varit smart. Han har också tagit sig tid i Bergün. Fått i sig energi och bytt
till torr undertröja och dragit på jacka, mössa och vantar. Återkommer till
tesen att man får igen mycket om man är noggrann under så här långa dagar. Vi
lade förvisso 10-12 minuter i Bergün vilket vi inte hade behövt göra en varmare
och torrare (och mindre bajsnödig) dag. Men priset för att inte göra detta
denna dag hade kommit tillbaka och bitit oss i ärslet senare. Det är jag helt
övertygad om. Inte minst hjälper denna noggrannhet att hålla humöret uppe
vilket är nog så viktigt på så här långa lopp i lite risiga förhållanden.

Efter några minuter
tillsammans känner jag att jag har liiiiite mer fart i kroppen och bjuder
Fredrik och Jonas adjö for now men konstaterar att vi nog ses när jag kommer ut
från nästa baja-maja. Vilket faktiskt Jonas och jag skulle komma att göra.

Känns helt ok nu.
Magen mår bättre när det går konstant uppförs och inte skumpar så mycket och
jag känner att benen mått bra av den väldigt lugna öppningen. Sen börjar det
dra lite i magen igen. Haha… Secket tjöt om denna mage!

Ser en ensam,
närmast majestätisk, baja-maja ca 100 meter från leden vi springer på. Den står
i änden av en, för dagen, avspärrad parkeringsplats. Den är min tänker jag
glatt! Sagt och gjort: under avspärrningarna och iväg. Och ytterligare tid till
reflektion 🙂

Väl ute igen jobbar
jag mig vidare uppförs. Det är långt och riktigt jävla brant bitvis mellan
Bergün och Keschhütte. Ca 1500 höjdmeter att ta på knappa två mil. Nej… Det är
inte mycket plats över till nerförs eller platt då.

Jag har varit här
förr och vet hur mycket tålamod den här sträckan kräver. Om man ska hålla
huvvet något så när kallt så får man inte bli otålig. Eller förbannad på hur
jävla mycket uppförs det är för den delen. Då har man ju inte så mycket i Swiss
Alpine att göra. Ett liiiite bättre väder hade dock hjälpt humöret på traven
kan konstateras.

Nåväl… Jag gnetar
uppförs i maklig takt. Inte heller här går jag på för hårt. Jag vet att jag är
bra utförs och så här långt in i loppet är det bättre att spara sig till de
sista säg 25 km snarare än att gå på sig syra som man får betala med genom
öronen senare. Tåååålamooood. Men ”tack vare” min lökiga öppning passerar jag
ändå en del folk vilket mentalt känns bra.

När den närmast som
en hägring framstående Keschhütte till slut uppenbarar sig genom dimman ser jag
Jonas igen en bit framför mig. Känns bra att kunna fira in Kesch
tillsammans 🙂 Känns också bra att inse att sub-10 helt plötsligt är med i
beräkningarna igen. Detta trodde jag hade flugit sin kos på ngn av baja-majorna
eller bland rötterna och stenarna i delar av den nya bansträckningen.

Men eftersom jag sen
tidigare vet att jag aldrig behövt mer än ca 2:55 från Kesch till mål och
klockan visar 6:55 nu så varför skulle jag behöva mer i år. Jag vet iofs att
det kräver bra fart utförs och att det faktiskt nog inte är fler än 50-60 pers
i K78 som springer Kesch till målet på under 3 timmar. Ja… Jonas Buud gjorde
det under två. Haha… Men redan vid placering 8-10 är de uppe på tider på 2:30
denna sista bit.

Känner därför att
det inte är mycket tid att spilla på uppe vid Kesch. Det är smala stigar utförs
nu några km och jag vet att jag springer fortare utförs än alla andra i den här
delen av fältet. Vill inte hamna i någon lång kö. Sista 25 km bör jag kunna ta
i alla fall 50-60 placeringar är min plan. I verkligheten är det antagligen
uppåt 100 jag lär löda förbi eftersom även klassen K42 är utspridda på berget.

Så jag vill alltså
inte bli fast i någon kö. Inte för att jag stressar utförs. Är det kö på luriga
ställen så är det. Inte mer med det. Då väntar man till det är säkert att
springa förbi. Men ser att hela den långa (tja… säg 20-30 pers) ormen som jag
kommit upp med står och mumsar i sig gotterier. Och det har ju ändå min mage
sagt nej till så varför stå här å dröna? Jag har ju dessutom (relativt) bra
utförs-ben känner jag.

Så jag bjuder Jonas
farväl för säg femte gången och rullar iväg över passet. Hinner tänka att det
nog är bäst att lägga lite tid mellan Jonas och mig utförs om jag vill bli bästa
Åmålsbo (och det vill jag ju) eftersom han är stark som fan på den mindre
kuperade avslutande delen.

Jag har nu även
bestämt mig för att köra sista 25 km på tomt. Hellre det än att behöva gå på
dass igen. Bara vatten alltså från och med nu tänker jag! Tur i det läget att det är ca 4-5 grader varmt och inte 35 som det var året innan…

Ni som varit med i
SA vet att stationen vid Keschhütte är bedräglig. Den känns på många sätt som
”högst upp”. Det e tjo och tjim på speaker och läkare som kollar om man mår ok.
Det är högt upp och utförs direkt efter. Men det är ju bara två km utförs. Direkt
efter det tar nästa riktigt jobbiga stigning vid. 3 km och över 300 höjdmeter
till att ta.

Jag löder på bra
först utförs från Kesch och tänker att nästa stigning får jag oroa mig för
senare. Jag har tagit det så pass lugnt idag att jag bör orka. Bara att sänka
tempot till det man klarar av. Inga hemligheter. Känner mig glad av att springa
utförs på smala kniviga stigar och sätta fötterna rätt. Plaskar genom
kalla-som-fan bäckar och hoppar över stenar. Det här är bergslöpning när det är
som roligast. Tänk om man fått kuta det här med fräscha ben någon gång tänker
jag. Fast… Hur skulle jag kunna ta mig hit upp med fräscha ben, inser jag sen.

Kommer ikapp och
förbi minst 30-40 pers (varav många iofs nog med blå K-42-nummerlapp) bara på
de två km utförs från Kesch. Känner att denna korta utförslöpning var ett bra
kvitto inför den långa, och bitvis jävligt branta och svåra, utförslöpningen
ner från Sertigpass mot mål. Kan nog hålla Jonas bakom mig tänker jag 🙂

De där tre km och
300 höjdmetrarna på hög höjd upp till Sertigpass är riktigt elaka dock. De tar
lätt en trekvart! Att hålla 15 min/km där är bra för att vara mig. Och satan va
många och kalla de där bäckarna är. Klafs, klafs. Rakt igenom bara i ösregnet.
Jag går ner i fart igen betydligt uppförs. Riktigt jobbigt nånstans ca en km
före passet. Jag släpper förbi ett par av de jag sprang förbi utförs. Men inte
så många. Låter mig dock inte stressas av det. Får inte, får inte gå på mig
syra nu. Uppe på 2700 meters höjd och med en bra bit över 2000 höjdmeter
klättrade kommer syran snabbare än man hinner säga orden ”ormar i benen” tyst
för sig själv.

Har nu fått på mig
både pannband och handskar efter att ha upptäckt att jag inte hade fingrar utan
prinskorvar på händerna. Rejält svullna av kylan och utförslöpningen.

Kommer upp till
Sertigpass och säger ”alles ok” till läkaren. Funderar på att leta efter en
baja-maja men bestämmer mig för att nu får det ju fan va nog. Det är 19 km kvar
bara för tusan. Så en mugg vatten får det bli. Och en till för säkerhets skull.
Helvete va hungrig jag är. Ska jag prova en gel ändå?

Då slår det mig att
jag ju har med mig chocolate chip cookies med istället för bars det här året
eftersom jag har svårt att gnaga ner torra bars på löpning! Ha. Secken vinnare
tänker jag. Inte för att jag ärligen tror att kakor skulle vara lugnare för
magen. Men för att de är så jävla gooooda! Kakor och vatten! So much för att gå
tomt sista 25 km som planen var!

Magen blev väl inte
helt nöjd… Men faktiskt inte alldeles upprörd heller. Den skojjade lite med mig
på vägen ner mot målet men lät mig faktiskt kuta hela vägen hem utan att behöva
stanna mer. En seger bara det kan man tycka en dag som denna.

Ok… Upp över
Sertigpass. Le mot kameran. Kolla hur det ser ut där framför sig längs den
rejält branta utförslöpningen. Hur många behöver jag kuta förbi? Blir det
krångligt? Nej det ser helt ok ut. Så jag sätter hjärnan på ”pucko” och drar
iväg utförs så gruset ryker. Faaaan va kul! Benen funkar. Tack alla
baja-maja-stopp för att benen inte är tröttare! Sannolikt blir tiden sämre än
om jag fått springa ostört tänker jag. Men det här är ju roligare!

Jag tänker dock att
det var värst vad glest det var… Bra eller dåligt? Borde jag inte kuta förbi än
fler med tanke på hur jag lagt upp loppet? Men kommer sedan ihåg att jag tänkte
samma sak ifjol då jag sprang och var besviken över att jag bara kutade förbi
80 pers sista ca 25 km mot en bra bit över 100 året innan. Förklaringen då
skulle visa sig vara att jag kom in på 150e plats (mot ngnstans runt 200 tror
jag 2012) och att det var det som var förklaringen till att det faktiskt var så
glest som det var. Det var helt enkelt inte så många ute på den här delen av
berget.

Början av
utförslöpningen är rätt brutal. Först stiglöst land över stenblock och stora
vassa rull-stenar. Sen förvisso stig men ack så brant. Det kräver både teknik
och mod att inte stämma emot för mkt här. Och det tar ganska hårt på redan
prövade lår. Jag litar på tekniken och på skorna och släpper på. Ju högre fart
desto bättre för benen tänker jag! Inte krascha bara. Fan va ont det skulle
göra! Men på glad amatörnivå är det ärligt talat ändå för brant för att på
riktigt kunna utnyttja den här biten till att ta tillbaka tid. Däremot tar jag
bra med placeringar.

Till slut planar det
ut och blir till alldeles underbar terränglöpning. Om man inte hade 68 km och
2500 höjdmeter i benen alltså. Nu blir varje liten stigning (och dem är det
gott om även om det inte ser ut så på den utdragna höjdkurvan) ett berg. Varje
utförslöpning en avvägning av fart vs. kramp i baksida lår.

Jag tvingar mig
själv att inte jämföra mig själv för mkt med km-tiderna utan att inse att det
går bra utifrån att jag springer om folk och att ingen kutat förbi mig sedan
Keschhütte. Faktiskt inte heller några blå nummerlappar från K-42. Känner mig
extra nöjd när jag rusar (njaaaa…) förbi dessa sista 12-13 km.

Innerst inne vet jag
att jag kommer klara sub-10 lätt om jag inte får kramp. Och det vet jag också
innerst inne att jag inte kommer få. Fråga mig inte hur… Jag bara vet det i
detta läge av loppet utifrån att jag känner mina ben. Så låga som farterna är
nu med tempo mellan 5:15 och 6:30 beroende på hur kuperad just den kilometern
är ska det mycket till att jag går på mig kramp utan förvarning. Sista tre km
på en asfaltsmara i 4:25-tempo… Ja det e ngt annat. Då kan det ju smälla till
när man minst anar det. Men inte på den här typen av lopp om man har lite koll.

Men trots att jag
egentligen vet att jag kommer gå ner mot 9:50 försöker jag i ngn slags ganska
lustig tankeövning lura mig själv att jag behöver ligga på för att inte missa
sub-10. Hjärnan är vid det här laget ganska seg så det funkar riktigt bra! Ena
sekunden vet jag ju att jag kommer ha många minuter till godo, för att nästa
skräckslaget titta ner på klockan och känna att jag ju måste öka farten lite. Helvete
va långsamt det går!

Sista 12
kilometrarna är förbannat långa och rejält små-elaka (om nu ngt överhuvudtaget
kan vara ”rejält små-elakt” men det lämnar jag till språkvetare att bedöma) och
jag pendlar alltså mellan 5:15 och upp över 6:30 i km-tempo. Jag vet sen förr
att det är bra tider för att vara på glad-amatör-nivå. Med så mycket i benen
och så kuperat är det inte så mkt mer med det.

Segt nu tänker jag.
Måste fan ta en gel asså. Om inte annat bara för å få hitta på något! Lite
distraktion för huvvet. Hinner tänka att hur illa kan det bli?! Det e väl bara
att hoppa ut i skogen igen det. Papper har jag och viss rutin. Så en cola-gel
med koffein it is! Tjånng! Huvvet blir glatt och magen samarbetar ngt så när.
Den här tar jag mig hem på tänker jag. Perfekt.

Rent mentalt är det
bra att inte vara här för första gången under sista milen. Hade höjdkurvan varit
Pinocchio hade den haft en näsa som räckt från Davos till Bergün. Den ljuger å
det grövsta. Det som ser platt ut innehåller nåra riktiga käftsmällar. Inte att
jämföra med vad loppet erbjudit tidigare så klart, men mer än nog för att
stjäla mod från trötta bergslöpare.

Jag tvingar mig
själv att springa alla dessa uppförsbackar. Inte minst för att visa för mig
själv att jag faktiskt orkar det. Och så bara så där: 2 km-kvar-skylten! Ha!
Jag vet att med 1,5 är det faktiskt inget uppförs kvar! Kollar klockan. Och vad
jag vetat hela tiden stämmer bra. Gott om tid att gå in ett par minuter över
9:50. Långt ifrån min bästa tid. Men rejält nöjd utifrån förutsättningarna.

Regnet är nu
tämligen obarmhärtigt. Tappra åskådare, fler än jag trott med tanke på vädret,
står längs gatan sista 7-800 metrarna. In på stadion! Ingen bakom, ingen
framför. Gött 🙂 Ingen spurt behövs. Som om det nu skulle varit aktuellt…
Hela goa gänget på fem vuxna å sju barn å en hund med Linda och Sixten i
spetsen står tappert i regnet å väntar på oss. Gött att komma först av oss tre
åmåliter 🙂

Sista kurvan på
stadion. Folkets jubel (nåja…). Le mot kameran vid målet. Armar uppåt sträck.
Där satt den! 9:52:55 efter starten 07:00 i morse är jag i mål. 80 km och 2860
höjdmeter med rötter, sten, lera och branta branter senare. Blöt, frusen och
lycklig!

Tack för den här
gången Davos. Grattis och kramar. Och ösregn. Här går ju inte att stå kvar. Då
får man ju dubbelsidig lunginflammation. Konstrasten mot förra året är lika
trist som den är slående. Då var det öl i solen, snacka med andra löpare, lite
lönlöst försöka se ut som man stretchar. Idag är det pronto in å få på sig
torra kläder.

Men inte mer med
det. Det kommer att ges gott om tid att ljuga om dagens bravader över ett par
öl och en pizza senare.

Snabb (kall, tack
för den) dusch och på med torra kläder. Kommer ut just i tid för att gratulera
Jonas till riktigt bra 10:13 i hans första Swiss Alpine. Övertygad om att han
kommer åka hem och träna utförslöpning och slå mig på fingrarna nästa år 🙂

Bara lite senare
kommer Fredrik in på stadion tar emot applåder och visslingar från publik en
och kutar över mållinjen på fina 10:40. Även det jävligt bra i första SA för en
trebarnsfar med VD-jobb 🙂 Övertygad om att även han kommer att komma tillbaka
snabbare nästa år med lite mer utförs-teknik innanför västen.

Sen kommer dagens
största utmaning… På ben som stockar vandrar jag tillsammans med Linda och
Sixten mot hotellet. Det går fan inte fort. Men jag känner mig nästan oförskämt
fräsch. Förutom rejält stela ben och slitna fotleder.

Kommer på mig själv
att tänka att oj vad mkt skönare den varma duschen på hotellet ska bli än den
förra året. Då när jag hade det värsta skavet i brallan jag någonsin upplevt.
35 grader i skuggan minns väl. Och även då ett par toa-stopp 🙂

Lindas huvve på
skaft har köpt bira och chips. Men jävlar va gött! Varm dusch på det och man
mår som den kung man känner sig som.

Vilket som var
jobbigast samt roligast av Ironman Austria och Swiss Alpine lämnar jag för
tillfället därhän. Det får bli föremål för ngn annan alldeles för lång rapport…

10 Comments

  1. Johan

    Imponerande.

    Reply
  2. Mats

    Grattis o kul läsning.
    Jag sprang “bara” K42 I år men får bli K78 nästa sommar

    Reply
  3. Anders

    Tack Ingemar!

    Reply
  4. Ingemar

    Härlig läsning. Grattis!

    Reply
  5. David

    Grattis!

    Reply
  6. Anders

    Tack Evelina! 🙂

    Reply
  7. Evelina

    Bra sprunget!
    Och tack för trevlig läsning! 😀

    Reply
  8. Anders

    Tack Tomas och Martin! 🙂 Va rätt tufft i år. Men lika underligt kul som alla såna där race e! Ja ni vet ju 🙂 Man e väl lite lätt masochistiskt lagd. Haha.

    Reply
  9. Martin

    Grattis igen till bra lopp och kul rapport! Galet starkt att göra detta så nära inpå en IM.

    Reply
  10. Tomas

    Bra jobbat och grattis till placeringen.

    Reply

Submit a Comment

Please Login to Comment.

J-3 !!!

Le calme avant la tempête, ça chauffe ! J-3 avant le début de votre immense défi !

Lisa springer vidare med en smile and wave festival och vmkvartett

Vi gjorde ett val! Vi skapade vår Smile and Wave festival! I la France och vi kan i Cannes. Nu spelas den ärliga, roliga och häftiga film upp om hur...

Loulou Eriksson: Mina bästa lyssnartips för promenaden

Jag har aldrig varit bra på att lyssna på radion hemma. Man förflyttar sig hela tiden och om radion står på får jag svårt att hålla ordning på...

Lisa springer vidare med Stockholm ❤ Lisahjärtat

Mina tankar som jag skrev för exakt en vecka sedan. Efter en måndag ute i naturen, som jag aldrig berättade om att jag publicerat får ni gärna läsa...

Jenny Nae: Å-simmet

Så var året sista open water simning gjord. Den 15 september gick Å-simmet, en öppetvatten tävling där mansimmar 3300 m i Lödde Å i skåne. Denna...

J-3 !!!

Le calme avant la tempête, ça chauffe ! J-3 avant le début de votre immense défi !

Intervju med vinnaren av den 3:e säsongen 2021!

STORT grattis till Kjell-Arne, vinnaren av den 3:e paceUP!-säsongen 2021! Här kommer en kort intervju med vinnaren: Namn: Kjell-Arne Ålder: 73 år...

Intervju med vinnaren av den 2:a säsongen 2021!

STORT grattis till Anna, vinnaren av den 2:a paceUP!-säsongen 2021! Här kommer en kort intervju med vinnaren: Namn: Anna Rolin Ålder: 53...

Jennys Sommarutmaning

Idag är sista dagen av Frida Södermarks Sommarutmaning, så glöm inte att logga dina sista pass idag 🌼. Varje aktivitet är en chans att vinna!...

paceUP! Nyhetsbrev Juni 2021

Newsletter in English  Snabba på och hämta en kopp kaffe - det är dags för månadens läsning från paceUP! Företagsutmaningar som skapar starkare...

J-3 !!!

Le calme avant la tempête, ça chauffe ! J-3 avant le début de votre immense défi !

Lisa springer vidare med en smile and wave festival och vmkvartett

Vi gjorde ett val! Vi skapade vår Smile and Wave festival! I la France och vi kan i Cannes. Nu spelas den ärliga, roliga och häftiga film upp om hur...

Loulou Eriksson: Mina bästa lyssnartips för promenaden

Jag har aldrig varit bra på att lyssna på radion hemma. Man förflyttar sig hela tiden och om radion står på får jag svårt att hålla ordning på...

Lisa springer vidare med Stockholm ❤ Lisahjärtat

Mina tankar som jag skrev för exakt en vecka sedan. Efter en måndag ute i naturen, som jag aldrig berättade om att jag publicerat får ni gärna läsa...

Jenny Nae: Å-simmet

Så var året sista open water simning gjord. Den 15 september gick Å-simmet, en öppetvatten tävling där mansimmar 3300 m i Lödde Å i skåne. Denna...

Want new articles before they get published?
Subscribe to our Awesome Newsletter.