Jag har sprungit. För första gången sedan 3 februari.
Jag har sprungit för att jag ville det.
Utan att få hjärtklappning, eller bli utmattad. Utan att behöva gå för att jag inte får luft.
Jag sprang min runda, och den var precis så lång som jag ville att den skulle vara och gick precis lagom fort.
Jag tänker inte påstå att “jag är tillbaka” eller “nu kör vi” eller något annat överentusiastiskt.
Jag tänker inte öppna träningsdagboken heller. Den får vara min hemlighet, tillsvidare.
Ett tag framöver tänker jag vara jätteasocial och jätteegoistisk med min löpning, min träning och mitt tävlande. Jag har redan bestämt mig för att jag drar mig ur alla lopp utom Tjejmilen och Vårruset (som bara är kul och lattjo redan från början) samt Göteborgsvarvet och Stockholm Marathon. Det är bara de loppen jag känner att jag verkligen vill ställa upp i.
Jo, jag springer ju Ursvik Ultra också, men det hade jag tänkt ta som ett långpass med service och försöka komma så långt jag kan. Ja – jag vet att man startar mitt i natten, men det är en så knäpp idé att det är ett lopp jag faktiskt vill vara med i. Jag kanske inte klarar det, men jag vill försöka.
Det var mörkt när jag sprang, i lurarna kom den här låten (Faith of the heart”) och textraderna kändes ovanligt relevanta:
“It’s been a long night Trying to find my wayBeen through the darknessNow I finally have my day
And I will see my dream come alive at last I will touch the sky
And they’re not gonna hold me down no more
No they’re not gonna change my mind
‘Cause I’ve got faith of the heart
I’m going where my heart will take me
I’ve got faith to believe, I can do anything
I’ve got strength of the soul
And no one’s gonna bend or break me
I can reach any star, I’ve got faith
Faith of the heart”
Och på slutet av rundan kom Robert Broberg, gissa vilken djupsinnig löparsanning Spotify behagade bjuda på då? 🙂
Ursvik ultra var precis så knäpproligt som jag trodde det skulle vara också, det vill jag göra om 😀
Härligt att du kom ut!
“Var dag har sin tid” kan ändå stämma rätt bra.
Att ha roligt är bland det viktigaste i livet, då orkar jag med det där andra lite lättare.
Jag trodde dessutom att jag var vaccinerad mot utbrändhet eftersom jag jobbade med något som var kul. Det, kan jag berätta, är man inte. Kul eller ej, kroppen orkar bara en viss mängd stress innan det börjar gå åt pipsvängen och då får det vara hur kul det vill.
Jag ägnar tid åt annat, sådant som ger mig glädje utan att tära på mina resurser och så får jag formulera om mina mål och varför jag springer. Jag kanske inte ska försöka bli bra på allt, inte samtidigt i alla fall. Jag kanske måste välja det jag tycker är roligast, och köra på det.
Som när man var liten och bara fick äta en viss mängd godis. Då fick man välja sina gottisar med omsorg, för man hade bara visst många. Då gällde det att bara ta de godaste och de man tyckte allra bäst om.
Hej Annica, det var fint skrivet. Själv kollar jag på ST Enterprise just nu och får höra den sången varje kväll. Bra påminnelse, tänker jag; får man höra “jag tror på mig själv” ofta nog börjar man väl tro på det till slut? 🙂 Även när det är svårt.
Utbrändhet kryper ner fortare i åldrarna än man riktigt hinner med att begripa. 22 är inte längre en särskilt ung ålder…
Jag var fö också ungefär i den åldern och har inte fullständigt repat mig än (går mot 30). Eller man kanske ska säga såhär, jag har lärt mig och förändrats väldigt mycket. Att kunna vara sårbar, kunna lyssna och låta sig känna djupt känns för mig idag större än att klara av stora saker.
22, och trodde jag var odödlig fortfarande 🙂
Jag hoppas på våren, solen och att min balkongodling ger mig lite lugn och ro. Det är fridsamt att pyssla med växter, de låter sig inte stressas. De växer i sin takt, och bara där de trivs.
1995, då kan du inte ha varit gammal!
Tids nog blir det bra för dig. 🙂
Sover mycket, jo men det gör jag.
Men inte på samma skala. Jag kunde, på den tiden det begav sig, bokstavligen sitta i en stol och somna. Livsfarligt, eftersom jag hade 1 timmas bilväg till och från jobbet. Nu sover jag ju bara mer, lägger mig tidigare och sover längre, men jag somnar inte lite spontant på dagarna och jag sover inte eftermiddag för att orka med kvällen. Så nej, det är inte ens i närheten av lika mycket som då 🙂
Jag hade inte tänkt ta reda på vad som händer om jag fortsätter att stressa nu, däremot. Jag minns nämligen inte om de tidiga symptomen liknade det jag upplever nu. Det kanske var exakt samma, bara det att jag stressade fram så fort i ekorrhjulet att jag inget märkte förrän företagshälsan sjukskrev mig! Och det komiska var att jag inte tyckte det behövdes, det var ju inget fel på mig om jag bara fick sova ut nån gång… “Jag är ju bara lite trött” 🙂
Men visst har du sovit onormalt mycket även denna gång utan att bli utvilad Annica? Det är ju kroppens sött att tala om att den behöver ro ett tag. Både fysiskt och mentalt. Psykisk stress är nog värre att komma till rätta med tror jag.
Nä, panikångest är inte roligt att få. Maken drabbades av det för några år sen och han trodde att han skulle dö. Jag har haft det en gång i samband med min cancerutredning i höstas.
Kroppen kan yttra sig på de mest konstiga sätt. Jag hade en period med hjärtklappning när jag pluggade på högskola och studieresultaten började svikta. Totalt stressrelaterat men hemskt att uppleva där och då.
Jag gick in i väggen på jobbet -95 men då sov jag mest. Jämt. Jag kunde somna var som helst tillslut. Det var inte alls likt det här, jag var rätt säker på att jag hade något sorts hjärtfel allra minst så som hjärtat joxade. Men jag antar att utmattning kan yttra sig på många olika sätt, det här var ett för mig nytt.
Jag ville veta hur det går för dig så därför hamnade jag här igen. 🙂
Har du aldrig varit i en liknande situation förut, så förstår jag att det kan kännas konstigt. En del människor hamnar i utmattning då och då, oavsett om det handlar om jobb, träning eller andra prestationsinriktade göromål. Grunden i det är (nästan) alltid att de har lärt sig att “presterar man så finns man”. Jag har sett flera fall i min nära omgivning.
Själv slutade jag jaga PB:s 2009, när jag pga en långvarig skada, fick bryta GBG-varvet. Formkurvan tills då pekade spikrakt uppåt. Då insåg jag att jag vill springa, och träna över huvud taget, för att det är kul, skönt, roligt, utmanande. Inte för att någon ska tycka att jag duger.
Njut av (tränings)livet Annica. Du har bara ett! 🙂
hahaha TG nästlar sig in överallt, om man tittat på i stort sett alla avsnitt sen… längesedan 🙂
Jag har lärt mig en sak, och det är att jag kan pressa mig långt bortom vad kroppen tycker är bra under väldigt lång tid. Det är inte bra, det kan förklara varför jag upplevt att träningen gått sämre och sämre och varför det aldrig riktigt blivit bra, lätt eller roligt igen efter det där 10milsloppet för snart 2,5 år sedan.
Men visst är det så. Min panna känns rätt så blåslagen men samtidigt försöker jag ha kort minne. Och ta med det det som lärdomar och inte misslyckanden. Du har alltid velat mycket med din löpning och du och din hjärna har ju inte alltid varit överens om hur träningspassen ska utföras. Vill minnas att du allt som oftast skrivit typ “Jag skulle… men kroppen ville….” osv. Ibland måste man lätta på gasen och hinna ifatt fysiskt och mentalt så att inte kroppen går i otakt. Spring underbart som du vill.
Inte var dag man får ett citat från Top Gun 🙂
Tack Christian, jag misstänkte att du om någon skulle förstå faktiskt. Man kanske ska ha dratt pannan i en vägg själv för att förstå hur ont det faktiskt gör?
Nu tänker jag springa bara precis det jag vill, för att jag vill, så långt och så fort som jag vill och inte förr än jag vill.
Det är nog enda sättet att hålla hjärtklappningen borta. Jag börjar allt mer tro att det var kroppens sätt att dra i panikbromsen helt enkelt, jag ville mer och försökte för mycket än vad kroppen var beredd att skriva under på.
“Huvudet skrev ut checkar kroppen inte hade täckning för” kanske man kan säga.
Kul att du lyckades komma ut och få till ett pass efter dina villkor.
Du ska inte bekymra dig om hur “asocial” du är. Det är en av de grejer som är så underbart med löpning. Den kan vara din egen som lonesome runner i marsmörkret eller det kan vara något att diskutera på det närmsta vattenhålet, allt efter eget tycke och smak.
I syvende sist är att du gör det du vill för att du mår bra av det och tycker det är roligt. Kravlös njutning.