Njutning är en av de saker som har hjälpt mig tillbaka från depression till glädje. Det har gått
många år sedan den gången då jag helt tappade förmågan att njuta. När jag inte
längre kunde se meningen med att gå upp på morgonen, inte meningen med att duscha,
eller äta, för att inte tala om att vara produktiv.

Och det har många
gått timmar av mitt liv åt att fundera på njutning, frånvaro av den, och frågor
som: Vilken roll spelar njutning i våra liv? Finns det bra njutning, och dålig?
Kan vi få för mycket njutning, eller för lite?

Igår ramlade jag
över en artikel om njutning i DN: ”
Bli en livsnjutare – av vardagens njutningar“*.  Svårt att motstå en sån rubrik! 😉

Och det är väl någon
form av njutning att läsa. Redan de första styckena får mig att le:

I den franska filmen Amelie från Montmartre från 2001
står huvudpersonen på trottoaren utanför en grönsakshandlare. Hon stoppar ner
handen i en stor säck med frön. Hon njuter av den kittliga känslan nästan lika
mycket som hon njuter av att knäcka skorpan på en crème brûlée med en
kaffesked. Hon älskar att kasta macka på spegelblankt vatten och att leta efter
de perfekt platta mackstenarna.

(Åhh vad härligt!
Har inte sett filmen men nu vill jag det – det där låter underbart! Men, så fortsätter det…)

Amelie är inte typen som lägger
tusentals kronor på de allra godaste ostronen eller som måste klättra upp på
toppen av Mount Everest för att nå den ultimata njutningen. Hon är en subtil
livsnjutare.

Så hamnar vi, pang
på rödbetan, mitt i frågan om
vad njutning är
och bör vara
. I beskivningen om Amelie förutsätts att det finns ett
motsatsförhållande mellan, vad jag uppfattar ses som “sökandet efter
grandiosa belöningar och snabba kickar” å ena sidan (det är i och för sig
inte så jag ser exempelvis bergsbestigande, men just nu hör det inte hit), och
det mellan raderna lite finare, eller åtminstone stabilare, subtila
livsnjutandet i det vardagliga å den andra sidan.

Vi måste prata om det här.

Njutning är
avgörande för livskvalité. Det påståendet verkar intuitivt sant, det har
förespråkare bland forskare, och de av oss som “räddats” av njutning
på ett eller annat sätt har känt av det med kraft.

Att
inte kunna känna njutning är att känna sig
livlös.

Vi känner väl alla
till studien där råttor i labb som får leva ensamma i en dålig,
icke-stimulerande miljö väljer berusningsmedel framför vatten, vilket snart
leder till ett destruktivt beroende. Men råttor som får leva i en god och
stimulerande miljö struntar i berusningsmedlet och väljer självmant en hälsosam
livsstil. Berusningsmedlet blir en flykt från verkligheten, i en miljö berövad
på all njutning.

För människor kan
njutningen av berusningsmedel bli en flykt från malandet inombords. Vårt inre
kan vara så svårt att leva med, att vi hellre väljer de negativa konsekvenserna
av berusningsmedlet än att utsätta oss för mer av kaoset inom oss.

Men, är beroendet
verkligen
njutningens fel? 

Eller är
njutningen bara plåstret på det sår som fortsätter blöda?

—

Vägarna är olika. Vi
söker efter njutning och glädje på alla de sätt vi kan och förstår. Vi förstår
ibland inte andra människors vägar till njutning. Jag kan till exempel inte
riktigt relatera till njutning i att spela för pengar, något djupt inrotat från
min uppfostran. Men jag förkastar inte upplevelsen som andra människor kan få
när de spelar. Utan att lägga värdering i just spelande så är det uppenbarligen
en av alla möjliga vägar som människor funnit för att uppnå ett tillstånd när
tiden försvinner, och med den alla de malande tankar och problem och
irritationer vi dras med i vardagen. Allt sånt malande bara löses upp, för en
stund, kvar är bara den omedelbara uppgiften eller situationen. Sedan kan det
förstås också vara någon viss känsla vi dras till i olika situationer; spänning
eller materiell trygghet, kärlek, att uppleva något större än en själv… Men
grunden till njutning verkar ligga i att få bara vara i den valda situationen,
att få lämna en del av sig själv för en stund. En stund då vår tunga allvar blir
oviktigt och glöms bort.

När du njuter, vad
är det egentligen du upplever? Om du är helt sann och ärlig om upplevelsen? Vad
händer med intensiteten i njutningen om du börjar tänka på annat? Om du börjar
döma? Om du omfamnar njutningen precis som den är?

Närvaro är att ta sig ur vanemässigt dömande.
Det är att gå ur självanklagelser, klagan, rädsla, agg… och uppleva det som är.
Intensiteten i det vi gör kan öka om närvaron ökar – på gott och ont. Och frånvaron av dömande
och anklagelser tillåter
intensivare njutning.

Mat och träning. Vår egen kropp. Kan vara svårt, kan ge undertoner av dåligt samvete. Eller så kan det vara fritt från skuld och skam – då kan vi njuta.

Sex. En härlig väg
till njutning. Men om vi fortfarande tänker på dagens måsten och på framtida scenarior så är det svårt att börja njuta. Och sex med skuld och skam, där
har vi nog motsatsen till njutning.

Finns det bra och dålig njutning? Om njutning
fungerar som plåster på våra sår, låter oss vara närvarande, är då inte alla
former av njutning bra?

Det som gör att vi
så lätt klankar ner på vissa former av njutning är väl egentligen vad de kan
leda till. Det handlar inte om själva
tillståndet
att njuta, utan om negativa konsekvenser av de handlingar vi tagit till för att
uppnå det. När jag säger det så låter det självklart, men jag tror att vi har
väldigt lätt att blanda ihop de båda, och det är värt att påminna sig själv om.

Vissa handlingar som
ger oss njutning kan ge mer negativa konsekvenser än andra, det är klart. Och
det är klart att vi bör undvika handlingar med negativa konsekvenser om vi kan.
Det är något som behöver utvärderas av varje person för varje situation. Men vi
behöver inte ha dåligt samvete för själva njutningen. Den är absolut livsnödvändig.

Ok, så allt kanske
inte är njutningens fel, och för lite njutning är inte bra, det står klart. Men
kan vi få
för mycket av det?

Om någon skulle fråga mig så
blir svaret nej. Det finns ofta samband mellan extremer och negativa
konsekvenser, men om vi redan har utvärderat konsekvenserna och handlat
därefter så är det ju inget problem. Då är vi tillbaka vid slutsatsen att
det är
konsekvenserna som räknas, inte mängden njutning. Om vi till exempel kan
njuta ännu mer av samma sak utan
konsekvenser… Super! Bingo! Det är närvaro.

Det är förstås inte
alltid lika lätt att veta vilka konsekvenser det kan bli av en given handling.
De flesta val kan ge både bra och dåliga konsekvenser, och vi kan ju inte
förutspå framtiden. Men jag tror att vi kan ta ganska bra beslut ändå, om vi
verkligen lyckas skala av alla dogman och förutfattade meningar och annat
inlärt men aldrig ifrågasatt, och vågar lyssna på vad vi själva innerst inne
tror är främjande. Om vi lyckas med det, så är nog njutning en
underskattad vägledare för våra val.

—

Framåt slutet av
artikeln
tas klättring upp igen… 😉

David Brax konstaterar att det lätt blir fokus på
enskilda aktiviteter när njutning kommer på tal. Bergsklättring, till exempel.
Han menar att det finns vardagliga saker man kan göra som är mer
njutningsdrivna.

– Det bästa är att hitta meningsfulla aktiviteter som
utgör en stabil källa till njutning och som inte är beroende av tur eller där
njutningen bara inträffar som en sällsynt belöning, säger David Brax.

Det kan vara ett konst- eller naturintresse,
välgörenhet, frimärkssamlande eller relationer. Han tycker att det är av
yttersta vikt att få in stabila njutningsalstrande processer i sin vardag. På
jobbet och i sina morgonvanor, till exempel. Då ökar chanserna för att vi
kommer att njuta av en stilig molnformation, doften av skog eller vad som helst
som kommer i vår väg.

Det kanske inte har
verkat så hittills, men jag håller med David här. Vi måste börja med stabilitet. Och
stabilitet byggs i de små sakerna, de vi upplever hela tiden, varje morgon,
middag och kväll. Det viktigaste av allt är att finna små glädjemoment i sådant
som återkommer ofta, oavsett vad dagen annars må överraska en med.

Det kan vara jätte-jätte-svårt i stunder när allt ter sig nattsvart. Då
behöver sådana små glädjevanor byggas upp igen från noll. Kanske med att skriva
ner några få källor till tacksamhet över den dag som gått, varje kväll, ett
tips som många återkommer till. Eller kanske en mini-promenad efter lunch, några
minuter till att lyssna på sin kropp och själ och titta på himlen och molnen.
Kanske fråga sig själv någon gång varje dag; vad skulle jag kunna göra
för att må lite bättre? Är jag min egen bästa vän just nu, hur kan jag vara
lite snällare mot mig själv?
Tillåter jag mig
själv att njuta?

Själv började jag
med fotsulorna.
Det kunde bli en hel lång text i sig, om hur yoga lärde mig att känna, när jag kommit till en punkt där jag inte kände alls. Med start i fotsulorna började kroppen vakna igen, sakta, långsamt,
det tog massor av tid. Först handlade det bara om att känna sensationerna från
fotsulorna. Det blanka kakelgolvet i badrummet, eller mattans ullighet. Med
tiden gick det över i glädje. Jag
började ju förknippa livsenergin som jag faktiskt fick av yoga – av att
känna mig själv på
mattan, acceptera mig själv, vara i mig själv… med känslan av att stå och gå barfota. Nu blir jag faktiskt lycklig av
att gå barfota. Det tar mig omedelbart tillbaka till här och nu. Jag går barfota jättemycket. 

Så enkelt, men
inte helt självklart alla gånger. Sådana saker som vi kan göra hela tiden är grunden, och ju fler vägar vi
lyckas hitta till njutning desto bättre. Allt är tillåtet, så länge ingen
drabbas – inklusive en själv.

—

Nu blev det här en
väldigt lång monolog, och det känns ändå som om jag skrapar på ytan av ett så fascinerande ämne. Men det får räcka
för idag. Fyll gärna på med sätt att njuta – ju fler desto bättre! 😉

*(Ja, det är en artikel bakom betalvägg tyvärr, men det finns ju plugin för sånt…)