Igår gick vi och handlade, en skön promenad i solskenet och hem igen. Eftersom älskling skadat axeln vid ett tidigare tillfälle vägrade jag låta honom bära något tungt med argumentet “Varför stryketränar jag för annars, om inte för att kunna hjälpa till när det behövs?” bland andra, plus den istadighet som kommer sig av att inga motargument i världen kan ändra inställningen. Han skulle inte bära något, punkt. Jag kände redan på vägen hem att jag skulle få sota för det där, i synnerhet som jag vid ett par tillfällen fick manövrera kassarna upp i axelhöjd för att komma fram. Det var tungt. Riktigt tungt.

Idag har jag en rejäl träningsvärk i axlarna, deltamusklerna, biceps och triceps. Jag visste det skulle bli så redan igår, när jag kände mjölksyran bränna i musklerna. Men *är* det inte därför man styrketränar? För att kunna använda styrkan i vardagen, slippa vara beroende av hjälpmedel hela tiden oavsett om det rör sig om en dramat eller bil? För mig är det nästan hela anledningen. Jag vill kunna själv, inte vara beroende av att ha en man till hands för att öppna burkar eller lyfta lådor.

Fast den inställningen har gått ut över löpningen idag, för det ska mycket till för att jag ska röra mig snabbare än en sengångare idag. Jag är stel, öm och lite grinig. Men jag vet ju varför åtminstone 🙂