Jag är en utpräglad ensamlöpare.

Men inte för att jag ogillar sällskap under träningen, tvärtom. Det har bara blivit så att mitt enda sätt att få in träningen i vardagen har varit att alltid vara redo, men aldrig sitta fast i planeringen. Ut när det blir en lucka, inte när det nödvändigtvis passar mig själv bäst.

Det är svårt att träna med andra under de premisserna. Desto roligare att min klubbkamrat Fred verkar tycka att söndagkvällar kan funka för långpass. I går kväll fick jag således sällskap genom mörker, kyla, is och snö (okej, nu ska vi inte överdriva. Men vitt var det, och bitvis lite halt) och helvete vilken skillnad det gör!

Som Fred påpekade är det ju inte helt enkelt att hitta en långpasskompis om kravprofilen bygger på att man ska kunna springa flera mil i 4:20-tempo och småprata under tiden. På Gotland är vi nog mindre än 10 personer som passar in i den profilen.

Efter middag och kvällsbestyr med ungarna var jag omklädd och redo vid halv åtta, skickade ett sms att jag var på gång och en kvart senare stod Fred redo vid sin port. Ut genom Norderport och ner mot havet, vidare ut till Snäck. Vid campingen sprang vi upp för den långa backen upp mot landsvägen innan vi vände. Hela tiden pratande. Lagom nördigt löparsnack, sådär… Tempot låg strax över 4:20, ända tills vi fick rygg på en trio andra löpare då vårt tempo helt självklart ökade med drygt 10 sekunder.

Efter över en timme hade jag fortfarande knappt tänkt på att vi var ute och långnötte. Det kändes mer som att sitta och fika med en kompis – det är min sorts träning, det.

Efter Färjeleden och en sväng i mörkret ute på Södra Hällarna vek vi upp till P18 och sedan tillbaka in mot stan. Jag siktade på att få ihop 30 km och Fred dryga halvmaran. I höjd med Lännaplan kom emellertid den lika välbekanta som ovälkomna känslan i knät, vänster den här gången, och efter 23 km blev jag tvungen att styra rakt hemåt. Som vanligt kom smärtan snabbt och intensivt. Ena sekunden obekymrad löpning, nästa smärtfyllt haltande. Frustrerande eftersom jag inte var det minsta trött, och dessutom tack vare trevligt sällskap inte det minsta uttråkad heller.

Vet inte om det var det ovana underlaget – årets första långpass under vinterförhållanden – eller något annat, men det var en otrevlig överraskning att knät strejkade så tidigt som 23 km. Efter 28-29 km hade inte varit mycket att orda om.

Oavsett vilket, sociala långpass hoppas jag få fler. Fred verkar vilja fortsätta köra på söndagkvällarna och jag bara tackar och tar emot. Välkommen till situationen!