Solen skiner och löploppan kliar.

Men jag har minsann bestämt mig för någon sorts time out i spåret för att ge knän och (i viss mån) höfter en chans att hämta sig. Jag är dessutom småförkyld fortfarande, vilket gör beslutet lite lättare att fatta. Det var väl duktigt?

Och jävligt trist.

Jag tror inte jag kommer att kunna hålla mig till 100 procent och det kanske inte heller är nödvändigt. Men jag ska försöka ägna mig åt lite styrkeövningar, massor av massage med skumrullen och stretching samt kanske lite alternativa pass under ett par veckor. Det är rätt tid nu, när inga “viktiga” tävlingar väntar den närmaste tiden. Jag är verkligen trött på mitt gäckande löparknä, som tvärtemot all rim och reson blivit värre de senaste veckorna.

Nu har det hänt flera gånger att smärtan kommit efter bara 8-12 km, tidigare var 21 km den nedre gränsen. Så här kan det inte hålla på. Jag accepterar helt enkelt inte att något annat än min uthållighet sätter gränsen för hur långt jag kan springa. Hörde du det, knäjävel?