Det har sina fördelar att vara kass på matte. Som att kunna bli genuint positivt överraskad när 5*15+25 km resulterar i en tiomilavecka. Inte nio, som jag lite slarvigt fått det till ända tills jag läste av veckosummeringen i Funbeat-kalendern…
Fast man kan ju även nöja sig med att konstatera att det var en kanonvecka, så får det vara som det vill med matematiken.
Nu känns det plötsligt som en baggis att dra ihop nio mil den här veckan…
Ett lite mer seriöst svar: mitt tränande inverkar mindre på familjen nu än när jag snittade 5-6 mil för några år sedan. Det är i princip bara söndagens långpass de märker av, och det springer jag oftast när barnen har lagt sig eller åtminstone är klara för sängen. Övriga pass klarar jag i regel av på luncherna och friskvårdstimmen (som jag lite i strid med reglerna för hur den får tas ut smetar ut över hela veckan för att sträcka ut entimmeslunchen lite grann). Äter gör jag vid skrivbordet…
Att vi har omklädningsrum med dusch i källaren och P18-spåret (och Hällarna, och en massa andra trevliga rundor) precis utanför knuten hjälper förstås också. Likaså att min form just nu är sådan att jag även utan att maxa hinner ett 15-kilometerspass på en timme, plus någon minut.
Att orka är inget större problem eftersom jag, förstås, byggt upp till den här nivån över ganska många år. Fast skadorna ligger förstås alltid och lurar. Just nu har jag t ex lite känning av hälsporre på vänsterfoten, men det funkar bra att springa ändå. Jag försöker disciplinera mig till att prehab-träna fossingen men DET är alltid svårt att hinna/orka. Av någon märklig anledning. 😉
Familj? Den har jag sålt. 😉
Herregud vad du springer… Jag snittar nu 5 mil/veckan under detta år och är nöjd, hur orkar du 4 mil till per vecka och hur fixar du det med familjeliv?