Det blev en härlig tjejmilen-dag igår ute på Gärdet, den varmaste tjejmilen någonsin i och för sig men vi, jag och äldsta dottern, tog det piano och räknade inte med några under eller kanontider i år. Värmen har jag respekt för och redan från start såg vi till att hålla oss blöta. En mugg vatten i sig och en på sig, och det var standarsförfarandet hela tävlingen igenom. Genom att hålla sig blöt ökade avkylningen från den lilla vind som var.

Jag fick såna Flashbacks från Stockholm Ultra och 100km-tävlingen, vi sprang ju där då delar av Tjejmilen-banan och ultra-banan var de samma. Så fort anmälan öppnad till Stockholm Ultra 100km tänker jag anmäla mig igen, jag kände det när jag sprang där. Tjejmilen påminde mig om hur kul jag faktiskt hade de första 9 varven, det var faktiskt bara de 3 sista som var eländiga och jobbiga. Så 75% av tävlingen hade jag jättekul 🙂

Jag passade förstås på att berätta för dottern om ultran, peka ut sevärdheter och pladdra vilt. Allt för att distrahera henne från att det var varmt, jobbigt och svettigt att springa. En hares uppgift är inte bara att peppa, utan där det behövs distrahera och ge sin adept något annat att tänka på ett tag. Det fungerade också, för plötsligt säger hon “Är vi redan här?” och ser sig om. “Det gick fort.”

Över lag sett var det en bra upplevelse, en bra tävling och en kul dag. Tiden blev modesta 1h 27minuter, vilket är nära på en kvart under hennes personbästa men det var för varmt för några rekord. Hennes löparknä verkade hålla dessutom, inga symptom varken då eller nu och det i sig är en seger. Löparknä kan vara förskräckligt envisa om man inte hanterar dem rätt, men det verkar hon ha gjort.