Har jag nämnt att det tar emot lite? I går kväll gjorde jag första försöket efter uppehållet att ta ut distansen lite – jag vill inte besudla begreppet långpass på den här nivån – och det är väl sånt här som stämmer till ödmjukhet inför andra motionärer som kämpar med att fixa milen och så. När det rullar på är det lätt att glömma bort hur man tagit sig dit och därmed tänka “hur svårt kan det vara?” när man ser långsammare löpare. Just nu har jag inga som helst svårigheter med att relatera till hur svårt det kan vara.

Efter 14 lugna och sega km i krypfart känner jag mig som överkörd av tåget. Att jag i somras närde planer på en höstmara sub 2:48 känns just nu helt overkligt – jag tar mig endast med möda en tredjedel av sträckan, och jag svär att jag såg en mördarsnigel som drog om mig i spåret. Jag var under 4:30 på ett par km, annars gick det glacialt långsamt. 1:05 tog det hela – 4-fart i 42 km, jo, gomiddag.

Inramningen i går var, som sig bör vid den här tiden, lagom upplyftande. Den gode Fred har också fått skadebekymmer och stod över pratpasset, så strax före 9 (att få ungarna i säng kan, så att säga, ta lite olika lång tid) stod jag ensam ute vid grinden. På gatan hälsades jag av de första regndropparna och sedan tilltog nederbörden i takt med att jag blev tröttare och tröttare.

Nu ska jag sluta gnälla ett ögonblick. Följande saker är faktiskt ljusglimtar i det kompakta novembermörkret:

1. Knät sade inte ett knyst trots att detta var längsta distansen sedan Lidingö MK15. Jag håller tummarna för att det inte var en tillfällighet utan att det faktiskt blivit bättre.

2. Flåset är nog relativt intakt. Alternativträningen har naturligtvis inte hållit den löpspecifika styrkan och steget igång men konditionsmässigt känner jag mig oberörd – tröttheten sitter helt i benen.

3. Möjligen är ljumskarna lite mindre sura på mig. Visst gnisslar det fortfarande men jag tror faktiskt att det avtagit en smula.

Två veckor till Lucialoppet – det känns ju lite i minsta laget för att hinna hyfsa till det här, men kanske släpper det snart. Frågan är bara om jag ska hålla mig till långa klassen som vanligt eller om det finns en chans till seger om man kliver ner till 5,3 km? Å andra sidan saknas många på långa sträckan så även en halvtaskig insats kan räcka till pallen.

I dag blir det vila, sedan lugna pass tisdag, onsdag, lördag (möjligen, om ljumskarna tillåter, med lätta fartinslag på något av passen) och sedan fortsätter jag förhoppningsvis att långsamt bygga på distansen på söndag. Kanske 16 km, det får ta sin tid att bli långdistansare igen.