Nu är jag skitglad för att älsklingen vässade med mig nu i eftermiddag och lockade mig att springa. Till sist rusade vi som två busiga barn till kiosken för att köpa månadsmärke och jag blev så andfådd att jag knappt kunde prata – och jag var inte öm någonstans! Inte i knäna, inte i några muskelfästen och inte i vaderna. Jag blev så glad när jag upptäckte det. 🙂

Jag är fortfarande nervös och prillig inför loppet, men jag blir mer och mer övertygad om att jag kommer att ha roligt. Det är liksom en känsla som sakta växer fram och det började idag med regnet. Det kom som på beställning, sköljde luften lite renare och gjorde det lättare att andas. Pollenhelvetet kanske hinner gå över tillräckligt mycket för att det ska bli drägligt.

Jag har tränat bra i vinter, hårt. Många tuffa pass, ibland två intervallpass i veckan. Det är inte konstigt om kroppen tyckte det började bli jobbigt, att musklerna blir fulla med knutor och benen trötta. Vilan har gjort mig gott, jag har faktiskt inte saknat träning, vilket i sig är ett tecken på att kroppen fortfarande vill vila lite till.

Fast det ryckte lite intresserat i löparnerven idag, tack vare min älskling.