Så har man klarat av årets formtoppning – Sweden Rock Festival. 4 dygns skörlevnad, men på något konstigt sätt lyckades jag klämma in 4 mils löpning.

Efter ankomst i onsdags krävdes det ett rejält mått självdisciplin för att ge sig ut och köra långpass i stället för att korka upp, men ack så skönt det kändes efteråt. Det blev cirka två mil i hyggligt tempo (jag hittade inte klockan i packningen så det rör sig om så kallad självskattning här…) innan jag kunde gräva fram den första pilsnern.

Utanför duschen kom en högst representativ SRF-deltagare i 50-årsåldern fram och pekade på min Stockholm marathon-tröja från 2010. “Sprang du i år?” Nej, och så drog jag den korta versionen om det innan jag tänkte att jag måste väl av artighet fråga om han sprungit någon mara. Jag menar, om han frågade mig kanske han har ett visst intresse. Antagligen inte, men vad sjutton.

“Jo, 16 stycken. I Stockholm alltså. 222 maror totalt. Snabbaste gick på 2:48, fast i sommar ska jag springa i Zermatt och där blir det ju inga tider uppe i bergen.”

Let’s just say that I didn’t see that one coming… I de lugnaste vatten, och så vidare. Skönt att det fanns åtminstone en dåre till på området.