Fantastiskt vilken träningsvärk man kan få av att stå, gå och hjälpa barn egentligen! Hela baksidan, ryggen och axlarna är helt möra. Benen är stela igen, och baken ska vi bara inte tala om…

Fast det var jätteroligt att visa upp Löpskytte, vissa barn hittade verkligen sin grej i livet, de var som klippta och skurna för skytte. Många tjejer var riktigt vassa, riktiga ess. Det var roligt, eftersom storleken och styrkan inte påverkar skyttet nämnvärt, så länge du orkar hålla vapnet stadigt och når fram till avtryckaren.

Hur jag orkade stå på benen hela dagen är jag inte helt säker på, och jag vet inte hur många utfallssteg jag gjort åt vänster när jag pekat ut nästa skjutstation (man pekar med hela handen och kroppen, för att löparen omöjligt ska missa vem det är man avser eller vart de ska) men utan tuffa kompressionstights som höll ihop benen hade det aldrig gått.

Det var en härlig dag, ungar är för sköna. De räds inte att fråga om de inte förstår, de är vana vid att behöva fråga och skäms inte för att de inte vet. De är öppna och nyfikna, och vill egentligen bara ha kul. Om de på kuppen råkar lära sig något har man kombinerat ihop det bra.

Jag tror flera av dem kommer att hålla på med skytte i en eller annan form när de växer upp. Med den öga-hand-koordinationen som vissa uppvisade så bara måste de göra det, naturbegåvningar är det synd att slösa bort!

Nu är jag dock väldigt väldigt trött igen. Jag ska gå i ide lite, jag spenderade väldigt mycket energi på mer än ett sätt i det här. Nu behöver jag dra mig inom mig själv lite, vara lite ensam och inte trängas med tiotusentals andra en stund. Först nummerlappsutlämningen i fredags, maran i lördags och nationaldagen igår (och den var med råge störst, jag tror inte det räcker med 40 000 besökare på Golfängarna i år). Maran drar i bästa fall 20 000 till startfållan och nummerlappsutdelningen är fördelad på tre dagar så den är minst (men kanske den som är trångast, eftersom alla ska igenom samma lilla hall).

Jag är trött, och jättesolbränd. Det bara kokar i skinnet. Dessutom värker baken oupphörligt, det är makalöst så trött man kan bli i rumpan av att gå en hel del. Alltså, bara av att gå.

Det är en helt annan rörelse än att jogga, det inser jag ju, men att det gjorde så stor skillnad ändå hade jag inte fattat. Jag tycker ju annars att jag är rätt seg och uthållig, att mina 40 långlopp vara de flesta ultralopp borde lärt mig ett och annat om att hålla mig på benen länge. Vi var på benen i 10 timmar, konservativt räknat, och då har jag redan räknat bort lunchpausen och middagsrasten. Jag har sprungit längre tid än så och fått mindre ont i baken efteråt!

Det är bara att inse. Jag är usel på att gå. Novis. Rudis. Blåbär.