Igår blev det en avsiktlig vilodag, men jag tror faktiskt kroppen ville ha det. 

Jag var ganska tilltufsad efter styrketräningen och löpningen tidigare i veckan. Tack vare den kunde jag knappt gå i går, men innan jag drar på mig ogillande kommentarer om att vara försiktig: jag får alltid mer träningsvärk när jag ligger på underskott och alltid mer träningsvärk av ny träning (och just nu är allt nytt). Dubbel effekt alltså.

Maken och mellandottern bara skrattade åt mig när jag stultade runt, de vet mycket väl om att jag innerst inne (under alla svordomar) är ganska nöjd.För träningsvärken betyder, bortsett från en något udda gångstil, att jag utmanat kroppen och när värken går över är jag förhoppningsvis lite starkare än förut. Baktanken med styrketräningen är förstås att stärka musklerna, orka springa som förr.

Jag vill träna som jag gjorde då.

Tunga styrkepass, långa och tuffa löppass. Muskelbyggande och konditionskrävande.

Den kropp jag fick av det gillade jag. Den kroppen grejade en graviditet utan problem. Den kroppen grejade 100km och snabba marathonlopp. Hittade mina 5km-tider och jag pendlande mellan 25 och 26 minuter på 5km och det var inte ens min primära distans!

Men för att komma dit måste jag ta ett steg i taget, och börja från början. Stabilitet. Styrka. Uthållighet. Kondition. Viktreducering.

Ett steg i taget.