Idag var jag trött från start och det blev snabbt värre. Musklerna var trötta, men inte värre än att jag kunde motivera mig i ungefär två timmar. Sen hade hjärnan och jag en kamp under en längre tid, och sista halvtimman var fasansfullt jobbig. Kroppen ville gå hem och äta blodpudding, större delen av hjärnan ville också hem och äta blodpudding så jag får förmoda att det som höll mig kvar och som fick mig att slutföra passet var ultralöparen i mig. För ultralöparen vill inte ha blodpudding förrän passet är klart, och så var det med det.
Ibland ska man lyssna på den inre ultralöparen, helt klart. Förvisso har jag helt nya blåsor lite varstans och nu är jag väldigt trött i benen men jag är också väldigt väldigt nöjd 🙂
Och det är strax blodpudding!!!
Tack ska ni ha! Jag har ägnat en del tid åt att ömsom tycka synd om mig själv och ömsom pysa av stolthet, jag har träningsvärk i nån liten muskel på insidan av benen (om man kniper ihop knäna som om man försökte hålla sig kvar på en häst får man träff på den muskeln) men det är jag nästan beredd att skylla modden/isen för, eftersom vi promenerat en hel del också.
Det va bra gjort grattis, jag var ute och gick bara 7,4 km moddigt och isigt men vilken träningsverk har jag i lårena.
Heja dej! Som vi sa när vi sågs – det sitter mellan öronen det mesta. Kroppen grejar det, det handlar bara om att ta herraväldet över hjärnspökena. Och det gjorde du!
Smaklig spis! Det är du sannerligen värd! Bra sprunget!