Den där egenskapen som får mig att ge mig ut på mina rundor, trots att det är dåligt väder.  Den där egenskapen som inte tillåter mig att ge upp, som driver på mig att ta tag igen när jag tappat greppet. Vad den nu heter.

Ibland är den jobbig.

Knappt 15km varav 7km i terrängen är jobbigt redan i vanliga fall tycker jag, som egentligen är en asfaltsråtta. Testa att springa det fast 3 dagar efter blodgivning…

Den där egenskapen, det jag normalt kallat pannbenet, drev på mig och jagade ut mig idag med. Jag hade en idé om 15km, lätt löpning.

Men så väljer jag terräng, som jag varken är bra på eller behärskar.

Det tog över 2 timmar att komma hem, på slutet lät jag kroppen bestämma farten helt utan att lägga mig i eller pressa så då blev det en hel del gång. Samarbete kommer man längre med. Framför allt kom jag hem oskadad, om än så trött att det brusade i huvudet.

Ibland är jag rätt tjurskallig.