En vecka efter Lidingöloppet kan jag konstatera att loppet inte for så brutalt fram med min kropp som tidigare långlopp. Trenden är tydlig, och givetvis inte så förvånande, att kroppen vänjer sig mer och mer vid de långa distanserna.

Det är trots allt bara två år sedan mitt första Lidingölopp, som då var det längsta jag sprungit. Sedan dess har det även blivit två maror, varav den senaste visserligen dränerade mig fullständigt med kramp, frossa och illamående som följd, men invalidstatusen veckan efter loppet uteblev.

Förra helgen kände jag mig hyggligt fräsch efter målgång och några större bekymmer med trappor har jag inte haft. Skönt.

Löpningen återupptog jag i tisdags och redan på torsdagen var det dags att tävla igen. Eller åtminstone något i den riktningen. Loppet, Ringmuren Runt i Visby, är öppet för alla statligt och kommunalt anställda på Gotland men man har väl inte direkt slagit knut på sig för att locka de vuxna. Således uteblev de, frånsett lite skolpersonal i kategorin joggare. I stället är det ett skollopp för i huvudsak mellanstadiet. Att jag lyckades spöa några hundra 11-12-åringar är kanske inte det jag räknar till livets större bedrifter, men det blev en trevlig sväng i underbart brittsommarväder. Farten var högst måttlig utom de sista 500 metrarna när jag drog på lite för att göra en snygg målgång. Banrekord enligt arrangören, men återigen – väldigt få kenyanska elitlöpare har genom åren sprungit Ringmuren Runt…

Gårdagens långpass blev en slitig historia. Till en början kändes det ganska lätt, men kilometertiderna avslöjade skoningslöst att benen inte är på topp just nu. 4.30-4.40 ska ju kännas som att promenera, men så var det inte i går. Det känns dessutom lite oinspirerat att springa riktigt långt eftersom jag inte har några lopp över 11 km planerade det närmaste halvåret. Det blir en riktig kamp att disciplinera sig att genomföra långpassen i höst och vinter, för jag tror ju ändå att det är där nyckeln till nya kapningar på tiderna ligger – långsiktig disciplin på mängdsidan.

Visst går det att skrämma upp farten med lite tuffa pass i vår, men för att verkligen orka hålla farten uppe på slutmilen av en mara måste jag ha många långpass i benen. Skillnaden märktes i år jämfört med föregående år, och jag vill känna motsvarande skillnad igen. Helst ännu mer påtagligt. Distansen får inte vara ett problem i sig, det är tempot jag ska bli trött av.

Höjdpunkten på gårdagens ensamma pass i mörker och dimma var annars den lilla räven som nyfiket betraktade mig från vägrenen på bortre sidan av Terra Nova. När jag sprang förbi hoppade den ut på vägen och sprang efter mig en liten bit. Jag har aldrig tidigare sett en vild räv på nära håll som inte befinner sig i vild flykt.