Tänk ändå så sidoutfall kan mörda benen, jag insåg inte hur sega benen var för än jag skulle ge mig upp på bandet och springa. Ett av de nya banden är nu kalibrerat – undra om det har något med mig att göra, jag har frågat efter om de är kalibrerade varje gång jag varit på gymmet och jag är där ganska ofta. Medan jag väntade på att bandet skulle bli ledigt hann jag springa en kilometer på de gamla banden, men sen blev det dags för milen.

Först trodde jag det berodde på att jag var ouppvärmd. Sen insåg jag, när jag hunnit fem sex kilometer att benen nog inte var ouppvärmda utan helt enkelt sega och trötta i största allmänhet. Inte så att jag längtade efter att stanna, men pulsen låg generellt sett högre än den borde gjort och jag kände mig mer sliten än vanligt.

Långpasset imorgon kommer att bli intressant kan man väl säga. Om det blir 2 mil eller 3 timmar får dagsformen avgöra, det bestämmer jag när jag är på bandet.