Två vilodagar verkar inte ha hjälpt nämnvärt. Det var tungt att springa. Väldigt tungt. Mycket tyngre än totaltiden påstår, 30km på 3h31min, det kändes som det tog sju svåra år att bli klar idag! Ringde älsklingen och sökte tröst och pepp redan vid 9km. Men runt kom jag. På ren rå vilja.

Fast det är sådana pass som stärker, som bygger upp karaktären och som kommer att sätta tonen för hur jag hanterar motgångar och besvär i framtiden.

Jag stiger inte av för att det är jobbigt tungt och besvärligt.

Jag ger inte upp för att det går tungt, musklerna värker och jag är hungrig.

Jag stannar inte för att det börjar skymma och jag är genomvåt på grund av att vätskeblåsan läcker.

Jag biter ihop och fortsätter. Tänker på lasagne, älsklingen lagar fantastisk lasagne. Försöker ignorera att jag är så blöt att det skvätter om mig när jag springer, och när solen gått ner bakom husen börjar det bli förskräckligt kallt. Fokuserar på “till macken”, “till city”, “bort till länkarnas”. Betar av bit för bit, i ultra-stil. Tänker bara på nästa etapp, inte hela distansen.

Det går lite lättare att komma till mål om man fokuserar på delmål, och de belöningar man kan se fram emot (i mitt fall idag: “Bara bort till kullen så får du dricka lite”, “Bara till foten av backen, sen får du gå”).

Det går mycket lättare om man har en plan, en idé med vad man ska åstadkomma och varför. Ett mål utan en plan är bara en dröm.

Idag byggde jag inte bara fysisk uthållighet i och med att jag sprang i 3,5 timma. Jag byggde själslig uthållighet genom att övervinna rösten inom mig som visste vart tunnelbanan låg, som tyckte jag kunde gena hem, som inte ville fortsätta och som försökte övertyga mig om att “Du springer ju bara för att det är kul: tycker du det här är kul?” (på den frågan kunde jag iofs svar “Nej, men jag tycker det är kul att klara de tävlingar jag anmält mig till så då får jag bita ihop och göra även de pass som inte sitter som en smäck!”).

Jag är nästan mer nöjd med att jag klarade dagens pass än med förra helgens långpass, som var samma runda men tio minuter snabbare.

Det är lätt att vara duktig när man har medgång. Den riktiga värdemätaren är vad man gör när det inte är medvind, lätta fötter och sötebrödsdagar.