Så kom den då igen, platån. Den där punkten då kroppen slutar vara medgörlig och foglig utan förvandlas till något motsträvigt som inte gör som du vill. Alla som gått ner en del i vikt vet att det kommer sådana perioder, det flyter bra ibland också förstås. Men det är de där mellanspelen man minns. Viktplatåerna. Tvärstoppen.

Det är svårare att tappa vikt i värmen. Jag tappar rutinerna, regelbundenheten och med det även lite av kontrollen. Det gör det inte bättre att jag vet om det.

Men jag hämtar mig, och sätter ny fart snart. Det gör jag alltid. Jag ger aldrig up.

Vi scoutade en ny runda igår, på cykel. Paula älskade sin vagn och var så snäll hela vägen att jag faktiskt var tvungen att kolla om hon andades. Hon satt tyst och pysslade med sina grejer, tittade på omvärlden som susade förbi och sov om vartannat. 

Jag kommer definitivt att kunna springa den rundan, utan problem. Möjligen kommer jag få justera den lite så den blir 15km utan att besöka tempo och handla, jag glömde stänga av klockan där, men det är sådant jag kan ändra på med tiden. 

Vi stannade och fikade i skuggan, och hade det ganska trevligt tycker jag men jag är inte säker på att resten av familjen tyckte det var angenämt. Kanske blev 1,5 mil lite väl långt om man är otränad, men å andra sidan cyklade vi faktiskt sakta.

Jag tror jag skulle kunna springa fortare, om jag får träna lite :-)Och det är det som är planen 🙂