Jag har gott om maror under bältet. Ultramaror också för den delen. Så det är inte det att jag inte vet vad det handlar om, tvärt om. Det är 12 dagar kvar till Jönköping marathon, och som det ser ut nu tror jag inte det är smart att starta.
Den heta sommaren förstörde för mycket, jag har inte varken orkat eller velat springa några långpass. Milen, och upp till 20km några gånger, har det blivit för det mesta och det tror jag är alldeles för lite. På sistone har det dessutom blivit så lite sömn att jag inte orkat träna alls nästan. Psyket har helt enkelt inte funnits där, det har inte varit roligt i värmen. Svalkan, som rullat in nu, kom för sent.
Visst, jag skulle kunna starta och se hur långt jag kommer. Men jag känner mig själv. Står jag i starten kommer jag att göra allt för att komma i mål. Och en titt i träningsdagboken räcker, min kvarvarande övervikt, brist på långpass och otillräckliga styrketräning är massiva hinder. Det kommer inte att hindra tjurskallen i mig, om jag släpper lös den. Det finns en risk här att jag gör mig illa, och den är inte obetydlig.
Men sista ordet är inte sagt än, jag hatar att banga också. DNS och DNF är nästan lika illa.
Indeed 🙂
Vi får väl se hur jag gör på lördag, jag vet ju med mig att jag inte tränat som jag borde. Sannolikheten att jag bara springer en bit och vinkar till Jönköping innan vi äter sushi och åker hem igen är ganska hög.
Nummerlappen och envishet ställer till det mesta 😉
Jag tror att den här planen har goda chanser att fungera, jag uppfyller ett mål i taget och har möjligheten att vara nöjd med det när som helst. Det är mycket större chans att jag kan kliva av om jag redan uppfyllt ett eller flera mål än om jag ställer mig på startlinjen utan delmål, bara en mållinje att sträva mot.
Sen finns ju alltid risken att nummerlappen raderar ut all form av högre intelligens och ersätter den med enögt, benhårt fokus, sådant har hänt förr för mig, men riktigt hur jag garderar mig mot det är jag fortfarande inte på det klara med, trots alla år av löpning.
Planen är bra.. hur är förmågan att följa planen? 😀
Och idag ser planen ut så här:
Steg 1: spring de förstqa 17km, som halvmarabanan och marabanan har gemensamt. Känns det bra, fortsätt på marabanan annars vik av mot mål och säg tack för idag.
Steg 2: Spring till halvmaramärket på marabanan. Känns det fortfarande ok, fortsätt till 25.
Steg 3: Känns det ok vid högsta punkten, 25km, också är det bara att fortsätta mot mål och se hur långt jag hinner innan de tröttnar och tar mig av banan.
LOL
Ja, jo det har du ju rätt i 🙂
Om du ställer dig på startlinjen så måste du veta med dig själv att du har förstånd nog att kliva av när det känns fel. Annars kan du lika gärna be gubben din sparka dig på benen med sko med stålhätta.