Ibland kniper det lite i hjärtat när jag möter er på stan. Jag ser hur gärna ni skulle vilja följa med, ivern i era ögon och jag kan nästan höra hur ni ropar “det där ser kul ut, får jag följa med?” om det inte hade varit för mp3-spelaren. Men det får ni förståss inte, följa med alltså. Hur ivrigt ni än dansar omkring och hur bedjande blickar ni än kastar. Jag försöker låta bli att se er, men innerst inne har jag noterat er ändå. Jag vet hur gärna ni skulle följa med en bit när jag är ute och springer, få springa lite ni också och busa av er. Fast det spelar ingen roll hur ni viftar på rumpan, jag får inte ta med er.

Det skulle nog bli ganska mycket väsen på era ägare om jag gjorde det.