Ultraseminariet var de tja, det hade jag nästan glömt tills igår kväll. Fredrik Lagerholm gästtalade, han som bland annat cyklat genom Sverige mitt i smällkalla vintern:
Han hade ett och annat att berätta som var roligt och en del som var inspirerande men det jag kommer att komma ihåg mest själv är hur han berättade om sin egen nervositet inför en utmaning. Demonerna som jagar honom innan och som viskar “det här klarar du aldrig”. Det var intressant att höra att en kille som framstår som så självsäker och lugn också kan vara nervös och orolig. Framför allt var det intressant att konstera att han lärt sig hantera det, för kan han så kan jag.
Fast hans del av seminariet kom efter löpningen. Det var blankis och vatten ovanpå, och vi var några stycken som inte tänkte haka på resten när de stormade fram i terrängen. Vi sprang vår egen lilla runda, och vi sprang faktiskt. Det var bara det att vi blev stående i en korsning och grubblade på vart vi skulle ett bra tag, och när vi väl rörde oss i någon riktning så blev det i krypfart mer eller mindre. Bra träning för ultralöpstegt kanske, men ingen vidare löpträning.
Å andra sidan måste man väl konstatera också att mina vader hatar mig fortfarande för jag försökte trycka på och springa på riktigt den lilla sträckan som var barmark och då tyckte vaderna att jag var ett kräk. Jag tröstade dem med att det var blankis resten av vägen så det skulle inte bli mer än så idag. Efter löpningen bjöds vi på en mycket trevlig lunch på Rönneberga kursgård innan det var dags för själva seminariet.
Man kan väl sammanfatta det med att själva arrangemanget var bra, maten bra och allt runt i kring bra. Det var bara väglaget som inte var bra, egentligen. Till och med temperaturen fungerade faktiskt, kanske för att det var så fuktigt i luften. Fast nog sjutton längtar jag till våren, så man slipper halka omkring som Bambi.
Nä! Halka omkring som Bambi är inget vidare men föredraget verkade verkligen intressant!