Nä, nu går jag uppåt i vikt på ett sätt som inte känns kontrollerat alls. Det gör mig deppig. Någonting är på tok och frågan är förstås vad. 

Det måste vara hormonellt och då är nästa fråga åt vilket håll som det är obalans. 

Under sista veckan i maj / första veckan i juni drog jag upp progesteronet för att matcha ökad stress och alkoholintag. Resultatet blev att jag blev helt sänkt på söndagen 3 juni, förmodligen till följd av alldeles för mycket progesteron. Supertrött och låg, deppig, nästan paranoid. 

Därefter drog jag ner progesteronet rejält och det tog väl ett par dagar innan nivåerna gick ur kroppen och jag började må normalt. Sedan har jag använt ca en halv pump per gång. Och jag har gått uppåt. Den 18 juni fick jag mens och tänkte att uppgången fick sin förklaring, men efter att effekten av den vätskedrivande tabletten klingat av har jag fortsatt uppåt. Rekordhögt idag med 56,6 (och då tog jag en vätskedrivande igen).

Jag svettas inte på nätterna men jag har varit irriterad, trött, låg. 

Denna morgon har jag tagit en hel pump progesteron och tänker göra så några dagar. Det är väldigt frestande att ta mera progesteron än så, men det får ju inte bli överdos heller. En pump per gång är vad jag tagit under våren och det har ju funkat fint. 

Jag är så besviken på att jag nu är ur fas igen. Och självklart sker detta just på sommaren när jag tänkt få skörda frukterna. Fan. Löpning, 16:8, jobba stående och fan och hans moster – och går upp igen. Då tappar man sugen. 

Om jag försöker läsa ut någon information från viktkurvan så är det att när vikten börjar pendla så är hormonerna i obalans. Sedan vet jag att överskott av progesteron ger mig svullna fingrar (men idag får jag på mig ringar utan problem) medan östrogendominans sätter sig på höfter och lår. Jag tycker att särskilt höger lår verkar påverkat sedan några dagar. 

Så, lugn och fin nu. Inte några panikåtgärder med jättemycket progesteron, men återgång till gammal nivå om en pump per dag.