Tunga ben och en viss tomhet, om än nöjd tomhet.

Sådan är känslan så här dagen efter där jag sitter på båtens restaurangtorg på väg hem till Gotland igen. Jag tänker tillbaka på gårdagens lopp och som alltid är det detaljerna som kunde varit bättre som mest upptar tankarna. Det är väl så man blir bättre, antar jag, men lite skönt skulle det vara att bara kunna vara nöjd efter ett lopp. Jag får antingen börja sätta upp mål som jag kan överträffa eller se till att träna ännu bättre så att jag uppfyller de lite tuffare målen.

Vid start i går var förhållandena perfekta. Sol, svaga vindar och en underbar brittsommarvärme gjorde att jag kunde dra av mig mitt enda överdragsplagg redan vid ankomsten till Koltorps gärde. Om veckan före ett lopp upptas av noja över hälsotillståndet, och timmarna innan av noja kring toalettbesök så är stunden precis före start lite som lugnet i stormens öga. Fokus och väntan på skottet.

Pang och så är vi iväg. Startled 1B var en klar förbättring mot 1C – ingen trängsel på startlinjen och betydligt mindre stress för att hitta position när startfältet smalnar av. Jag lyckades till och med komma ihåg att trycka mellantid vid skylten för 30 km för att få en mer korrekt första kilometerpassering.

Planen är ganska enkel i teorin. Avslappnad löpning i 4-fart fram till det backiga partiet som börjar ungefär vid 15 km, låt terrängen diktera farten till efter Grönstabacken vid 21 km och försök sedan komma tillbaka till 4-farten fram till Abborrbacken. Sista halvmilen är bara all in och vid målgång ska klockan visa sub 2.05, vilket råkar motsvara mitt tempo på Stockholm marathon i våras. Enkelt.

Det är en bra plan men ganska snart upptäcker jag ett problem. Benen känns inte alls så där sprittande energiska så att jag måste bromsa för att hålla 4-fart, snarare får jag ganska tidigt börja ta i – kanske inte så hårt, men i alla fall – för att hålla 4.04-4.05 per kilometer. Det är bara att hoppas att energin kommer, alternativt att jag orkar med en jämnare fart över hela loppet. 2.05 innebär 4.09 per kilometer så ännu är inget kört.

Efter några kilometer kommer nya Romalöparen Fred Grönwall ikapp från startled 1C och vi springer och pratar en stund. Han vill springa lite snabbare och jag vill inte rucka på mina planer för att anpassa mig till andra så han glider långsamt ifrån. En som inte glider fullt så långsamt är en av kenyanerna som råkat lämna ifrån sig nummerlappen med överdragskläderna och kommit iväg tre minuter för sent. Han kommer svepande bakifrån i backen upp mot Killinge och är borta på några sekunder. En annan liga, om man säger så.

När jag springer mellan åskådarleden vid Lidingövallen når de negativa tankarna sin kulmen och det känns alldeles för tungt för att vara så tidigt i loppet, men på väg upp mot milpasseringen släpper det faktiskt. Efter 12 kilometer springer jag förbi Fegga som langar en flaska sportdryck och när sockret sipprar ut i blodet kommer ännu mer energi. När jag druckit ur 2/3 av flaskan vänder jag mig mot löparen snett bakom mig och frågar om han vill ha och när han svarar nej tack ser jag att det är min Funbeat-kompis Petri Helminen. Vi springer och pratar en stund genom skogen ut mot Fågelöudde. Petri ska på en bra dag inte ha några problem att slå mig så när jag börjar att dra ifrån honom efter några kilometer ger det ännu mer positiva tankar. Nu är jag inne i loppet på allvar.

Och det är ju på tiden för det är ungefär här, efter 15 kilometer, som Lidingöbanan presenterar sig ordentligt. Visst finns det backar tidigare, men med långa släta partier emellan. Nu däremot följer drygt en halvmil där backarna går direkt in i varandra. Ner, upp, ner,upp. Ibland svagt, ibland snorbrant men aldrig någon ren slätlöpning. Det går ändå oväntat bra och ända till kilometer 19 droppar tempot bara med ett par sekunder. När vi närmar oss Grönsta börjar dock backlöpningen att kräva sin tribut och kilometertiderna går för första gången en bit över 4.20. I den brutala backen upp från målområdet på Grönsta är benen som bly och det känns som om jag står stilla. Jag försöker dock att fokusera på att den jävligaste biten är avklarad, åtminstone det jävligaste innan en viss backe med namn efter en randig fisk.

Min plan var att komma in på sista milen med en positiv känsla och krut kvar i benen. Planen håller delvis för mentalt är jag på topp. När skyltarna som visar återstående sträcka äntligen blivit ensiffriga och de eviga backarna tagit en paus försöker jag få benen att komma tillbaka in i matchen igen, att hitta tillbaka till flytet. Det går faktiskt och det får jag kvitto på när kilometer 23 passerar på 4.06, men det tog ett par kilometer längre än jag tänkt mig. Nu är det många som börjar bli trötta och jag tar fasta på varje rygg som passerar. Under flera kilometer springer jag sida vid sida med en tjej i grön tröja och jag uppfattar att hon är en av de första kvinnliga löparna vilket ger lite extra publikstöd som jag helt oblygt snyltar på.

Nu närmar den sig. Fiskjäveln. En bra stund innan går det att höra publikropen från backen och efter en stunds slätlöpning utmed vattnet är den där, som en vägg. Jag koncentrerar mig på två saker: att hålla mig springande hela vägen och att göra det riktigt långsamt i det branta partiet. Det går ganska bra, och även om det är jobbigt är det fullt hanterligt. Att ha den bakom sig är en härlig känsla och även om jag är väl medveten om att den nästan lika jävliga Karins backe återstår är det en riktig milstolpe. Efter Abborren börjar vittringen av mål kännas i näsborrarna.

Att jag faktiskt har krafter kvar känns fantastiskt och jag försöker gasa på lite och plocka placeringar. Efter någon kilometer kommer vi in i en lång men lättsprungen utförsbacke och jag låter benen rulla på – då smärtar det plötsligt till i vänsterfoten. När foten tryckts framåt i skon har en nagel böjts uppåt och det är, kan vi väl lite försiktigt konstatera, inte särskilt skönt. Helvete!

Smärtan pulserar för varje steg och jag får leta efter skonsammast möjliga steg. Slätt eller uppåt funkar, utför är en pina. Tack och lov att det bara är knappt tre kilometer kvar.

Karin. Jävla Karin. Nu går det inte fort. Benen är som bly och den positiva känslan är, om inte bortsopad så åtminstone ganska hårt prövad. Men efter Karin är det verkligen slut på idiotbackarna. 1,5 km relativt slät löpning genom en grön tunnel i skogen. Jag försöker hitta de sista krafterna för en ökning på slutet och lyckas verkligen passera ytterligare några löpare (och bli omsprungen av ett par).

Långt bort – men närmare för varje steg – hörs publikjubel och speakerröster från målområdet och nu spanar jag för fullt framåt. Snart vila, men in med alla krafter som återstår. Så plötsligt ser jag den, loppets i särklass vackraste syn. En öppning i skogen en bit fram och efter en svag kurva ett långt nedförslut mot MÅL!

En rygg jag länge kämpat för att lägga bakom mig trummar på och jag lägger ner projektet att spurta om. Jag försöker uppfatta om jag har någon i hasorna men det verkar lugnt. Allt jag har kvar ska ut på de sista 50, 40, 30 – jag hör Fegga ropa inifrån publikhavet till vänster och lyckas mobilisera något som eventuellt, med lite god vilja, kan klassas som ett leende – 20, 10 och så får benen äntligen sluta sitt eviga trummande. Jag är i mål och stapplar mot medaljutdelarna. Klockan har stannat på 2.06.40 och visst, sub 2.05 blev det inte men jag är ändå nöjd. Nöjd med tiden och kanske framför allt att jag lyckades genomföra ett lopp med kontroll hela vägen. Kanske inte full kontroll, men det var inte någon stapplande kamp för överlevnad sista milen (som förra gången). Några kilometertider på slutet ser rätt sega ut men det beror inte på genomklappning utan på backarna som tvingar fram lugnt trippande. En kilometer efter Abborren är jag faktiskt tillbaka i 4.09-tempo och sista går på sub 4. En lite piggare första mil och det hade gått. Dessutom: om jag beräknar tiden på de nästan 30,5 km som loppet faktiskt är enligt kontrollmätningen så stämmer plötsligt mitt tempo perfekt med målsättningen, det vill säga 4.09 i snitt.

I mål möter jag Fred som däremot levererat totalt på sin målsättning. 2.02.27 och ett nästan löjligt jämnt disponerat lopp. 4.05-fart på sista milen är imponerande. Han sprang till och med om Olof Thunegaard på slutet så Olof blev inte ens bästa Roma-löpare… Jag lyckades missa Olof i vimlet men tydligen var han inte helt 100.

Känslan efteråt är trötthet (givetvis) men inte den totala medtagenhet som drabbat mig efter tidigare långlopp. Kramp och illamående håller sig tack och lov borta och det blir en riktigt skön eftermiddag och kväll hemma hos Fegga. Pilsner, rödtjut, potatisgratäng och en styckmördad amerikansk kossa. Mmmm.

Mina kilometertider enligt egna klockan:
4.05-3.47-4.09-4.04-4.04-4.02-4.04-4.04-4.04-4.01
4.09-4.05-4.04-4.05-4.07-4.10-4.10-4.11-4.27-4.23
4.32-4.19-4.06-4.06-4.55-4.27-4.09-4.15-4.52-3.58