Idogt stretchande ger sakta men säkert resultat verkar det som. Älsklingen kastade sig över låret igår kväll och masserade den spända senan, och bitvis är den inte ett dugg stel eller knölig längre. När han var klar var den jättemjuk och fin – idag har jag blåmärken igen 🙂
Petade lite och visst är senan fortfarande lite stel och lite småknölig men definivivt bättre än förut. När man drar med fingertopparna längs sidan av låret (ganska hårt) känner man senan, IT-bandet, och om den känns mjuk en flexibel är det inga problem. Så känns det på vänster sida. Om den däremot känns stel och lite grusig, knölig eller oflexibel så behöver den masseras, stretchas och mjukas upp.
Lugn löpning om jag alls ska springa, och mer stretch, mer massage och mer värme är melodin helt enkelt. Antiinflammatoriskt behövs inte, jag är inte öm eller stel nu och meningen med eventuell träning är att få igång mer blodcirkulation. Vi får se vad jag eventuellt hittar på utöver stretchingen, som faktiskt börjar inkräkta på vardagssysslorna. Eller om det är tvärt om, men jag har hela tiden en känsla av att “det här hinner jag inte med egentligen” när jag sitter och stretchar.
Jag har bestämt att om besvären inte är till största delen borta (och då menar jag till 98%, alltså i princip helt) i slutet på månaden så får jag gå tillbaka till naprapaten och be om fler råd. Det finns en gräns för hur mycket stretching jag hinner med helt enkelt. Det finns absolut en gräns för hur mycket av den där otäcka massagen jag pallar med också.
Det är inte lika roligt att planera rehabiliteringen som träningen. Jag skulle mycket hellre fundera på hur jag ska förbättra mina snittider på de olika distanserna jag nämde tidigare. Jag skulle mycket hellre sitta och göra upp träningsschema för kommande löpning, planera in långpass och drömma om nya utmaningar än hålla på med det här. Tröttsamt.
Men jag vet vad som gäller, som jag skrev i kommentarerna igår:
“Rehabiliteringen däremot måste få ta sin tid, den kan ingen annan göra än jag. Visst kan jag gå och betala 480:-/gång för att hon ska knåda och stretcha åt mig, men jag kan stretcha själv (jag ska bara komma ihåg att göra det tre gången om dagen också) och knåda kan sambon göra (det är han utbildad för).
Mitt problem är snarare att jag vill återgå till träningen som den såg ut innan, och det kan jag ju inte. Jag vet med förnuftet att jag måste trappa upp, återgå till ordinarie löpträning successivt, undvik kuperad terräng till en början och allt det där…
Men jag vet hur jävla dum jag blir när jag får på mig skorna också. Skenar iväg som en nyskrämd älg tills knäet börjar klaga, och så är cirkusen i full gång.
Jag har usel disciplin helt enkelt.”
Hej!
Vi är många som har haft problem med löparknä. När jag fick dessa besvär så vända jag mig till en sjukgymnast på mitt lokala sjukhus och han var snabb att konstatera att det var just löparknä som jag led av.
Jag gick till han två gånger med en veckas mellanrum och han stretchade mig på ett speciellt sätt (har tyvärr glömt hur han gjorde men jag låg på mage och han sträckte och drog i mina ben).
Han sa även att om man får dessa problem så skall man vända sig till någon äldre sjukgymnast som har varit med i några år, det är vi som kan detta.
Iaf. så vart jag bra efter dessa två gånger och jag var sjävlklart supernöjd efter det, det kostade mig hela 100:- för varje besök som jag gjorde där. Jag har aldrig efter detta haft några besvär med mina knän, jag fick även en övning som jag nu gör efter nästan alla löppass.
Kanske du kan vända dig till någon annan.
Lycka till
Det är jobbigt att vara skadad! I våras när mina vader var bråkiga och jag knappt kunde springa överhuvudtaget, fattade jag ett beslut jag inte ångrat.
Jag sprang maffe-influerat, fast jag följde inte hans pulsberäkningsideer, utan jag bestämde helt enkelt att jag skulle lära mig att springa med en puls under 150. Och så sprang jag långsamt, i början jättelångsamt men efter ett tag hittade jag ett trivseltempo som faktiskt inte var så himla lågt ändå och med en puls under 150. Troligen kommer jag att göra om det kanske till och med snart eftersom jag just nu har en bråkig fot men då ska jag sänka pulsen lite till och öka den aeroba förmågan.
Förresten så sprang jag vårruset precis efter maffeperioden och satte PB (jag bloggade om det)
Hav tålamod du kommer att klara av det där knäet, så småningom 🙂