Jag sover aldrig bra natten före ett lopp. Därför vaknade jag som vanlilgt ganska rejält sömdrucken och trött runt halv sex och stapplade ner i hotellreceptionen för en ganska medioker frukost. Kaffe och några tuggor på en inte allt för god macka. Peter retades med mig genom att säga god morgon, vilket förståss fick mig att gå i spinn så att paret Elinder tittade långt efter mig. Jag har gräsligt morgonhumör, i alla fall så tidigt.

Hämtade nummerlappen och nu började livsandarna vakna, och när sedan startskottet gick kändes det oförskämt bra. Jag tappade bort Ulla efter en halvtimma ungefär, eftersom jag fick göra ett akut nödstopp. Magen mullrade irriterat. Första varningssignalen, tydligen.

Jag tuffade på glatt och jag kände mig underligt nog urstark. Trots tempot. Magen bullrade på, men det gör den ibland så det var inget jag reagerade över. Jag vet inte vad jag skulle kunnat göra annorlunda där ens om jag hade vetat vad som komma skulle. Inget av det jag gjorde var annorlunda än det jag alltid gör, inga nya produkter eller drycker och inget konstigt.

I nästan exakt två mil lallade jag på i det tempot, sen exploderade magen i ett smärtsamt inferno. Magen är en urkraft, och den ville verkligen inte vara med om det här längre. Eftersom jag tog lite tid på mig vid varvningen med det första akutstoppet snittade jag 7:30/km totalt på de två första milen fast effektivt löptempo låg nästan exakt på 7:10-15/km utan särskilt mycket variation.

En kvart tog det innan jag kunde lämna toaletten och fortsätta. Blek, skakig och kallsvettig. Jag kände att en sån attack till klarar jag inte, då skulle jag bli tvungen att bryta. Men jag ville försöka fullfölja ändå. Jag gillar inte att behöva bryta. Som tur är var jag utom synhåll när jag behövde ta stöd mot ett träd för att inte rasa ihop, jag tror jag hade blivit avplockad om någon sett mig då. Nu fick jag däremot chansen att samla ihop mig, och sakta sakta börja gå.

Jag tänkte inte så mycket under den följande milen. Det är ett svart hål där på mitten, mellan 20 och 30. Jag vet inte hur fort jag tog mig fram och jag har bara vaga minnen av att jag mådde uselt. Flera löpare gjorde uppmuntrande gester och kom med peppande tillrop, men det trängde inte in riktigt.

Jag fick en uppmuntrande klapp i ryggen av Micke Backlöparen och Mats Dänzel när de passerade, det kan ha varit vid 29-34 km någonstans (mer exakt än så är det svårt att vara i mitt fall) och då klack det till i mig. Du rör dig frammåt fortfarande. Du är med på banan. Magen har inte blivit sämre, illamåendet är borta och musklerna skakar inte längre. Den självömkande, negativa spiralen var bruten och plötsligt fanns där energi igen. Inte så mycket som jag skulle önska, musklerna började bli möra trots att senaste milen gått i snigelfart. 3 mil gör saker med musklerna oavsett hur sakta sista milen gått.

Mellan 30 och 35 ägnade jag mig åt huvudräkning. Ett bevis på hur lite kolhydrater jag hade i kroppen är väl att jag hade svårt att räkna ut hur många varv en mil är när ett varv är 2 500 meter. Efter 35 började jag le igen, då kände jag att jag skulle klara det här. Jag skulle komma i mål. Vid marathonpasseringen flinade jag lite dumt, för nu sprang jag de facto ultramarathon.

Sista kilometrarna lyckades jag till och med öka tempot igen och fick lite fart under skorna. När målet så tillslut kom inom synhåll tänkte jag på hur Bekele svarade på upploppet när Lagat avancerade och hoppades att magen inte skulle göra uppror. Det gjorde den inte, och jag fick korsa mållinjen flygandes fram i det högsta tempo jag uppmätt på plan mark, 4:31/km.

Dessutom, trots det enorma haveriet vid 2 mil kom jag in på ny personbästatid. Måhända med minsta möjliga marginal men även liten marginal är en marginal. 7:27:43 blev den officiella tiden tillslut.

Det svarta hålet slukade mig inte och jag kom ut på andra sidan springandes.