Nu när det blir mindre och mindre dagsljus tycker jag det blir viktigare och viktigare att verkligen komma ut en runda, helst varje dag men åtminstone så ofta som möjligt. Idag fick jag mitt lystmäte av allting: löpning, frisk luft och dagsljus. Jag lovade mig själv att ta det lugnt, och i min värld gjorde jag faktiskt det. Jag höll mig på en behaglig pulsnivå, jag pressade inte i onödan och jag bara njöt av att kunna springa. Foten gjorde sig inte påmind förrän vi var nästan hemma, antagligen av trötthet. Men nu får den vila, tassen. Det gick så bra idag så, jag är så nöjd.

Fast jag ska ta det lugnt resten av veckan också, som jag lovade. Bara för att jag kan betyder det inte att jag ska rusa iväg och slå personbästa till höger och vänster. Lugnt och stabilt, stadig som en klippa. Tålamod, det är dagens ledord.

Samtidigt är jag jublande glad, för jag kan springa igen. Det syns på pulskurvan, den räda bilden, att det inte var så jobbigt idag. Den långsammaste kilometern är den i Sumpan, när man ska upp för hela Råstensgatan och snirkla sig ner mot Vackra Vägen där det låg en mack förr. Komplicerat ställe att springa på där det är svårt att hålla vettig fart och en mördande brant och lång backe som jag lärt mig avsky… Men det ger starka ben, så den tänker jag på som “Styrkebacken”, ett positivt namn till en jobbig backe. Backen hemmavid, som är något längre men inte fullt så brant är “Konditionsbacken”. Tänk positivt, många tankar är självuppfyllande profetior. TEC ska bli jätteroligt! 🙂