Natur, spänning, äventyr! Terrängen bjuder på utmaningar hela tiden. Den ställer kravet på dig att du ska vara med och se dig för, vara aktiv och tänka på vad du gör. Det går inte att glida in i sin bubbla av filosoferande, för då ligger man snart på magen 🙂

Men när du ger dig i kast med terrängen, och släpper tidshetsen och fartjakten, bjuder den på upplevelser som kan få dig att tappa andan. Ett vattenfall som busar och leker mellan stenarna. Månen som speglar sig i sjön. De djupa skuggorna som dansar i takt med att pannlampan rör sig. Det gurglande skrikandet när vattnet försöker pressa sig förbi en träng passage full av grenar och bråte.

Civilisationens frånvaro blir mer påtaglig när mörkret faller. Naturen kommer närmare då, och jag känner verkligen hur liten en människa är i sammanhanget. På dagen är det mer bus, mer skoj i skogen. Men när mörkret faller blir åtminstone jag lite mer dämpad.

Bild: Kallkällan bjuder på riktigt gott vatten! Foto: Kristina Sörensen

Jag vill inte väsnas eller stoja, bara glida fram i skuggorna så tyst jag kan och uppleva. Doften från en lägereld borta vid vindskyddet. Höstlukterna av skog och fuktig mossa. De frusna sankmarkerna doftar knappt alls, och fötterna trevar efter fäste på hällar och spänger. Is och frost glittrar som om världen plötsligt är gjord i diamant.

Känslan, att återvända, att hitta ut ur urskogen, att hitta civilisation var också häftig. Tjoho, en gatlyfta! Kolla en bil! Blir man glad för det lilla har man mycket att vara glad för.

Jag funderar fortfarande på vad det var för stenröse, någon sorts stenkors som vi såg tidigare på dagen. Det gick en högspänningsledning precis där, och det fanns massor av fina släta stenhällar som såg ut att vara slipade nästan. Så jämna och fina hällar att bara inlandsisen kan har format dem så.

Jag hade tänkt ta ett kort men innan tanken hade nått beslutscentrum i hjärnan hade vi sprungit därifrån, och jag hade ingen lust att vända.

Det blev 32 km tillslut, där de häftigaste och tuffaste kilometrarna var de vi grejade i pannlampans sken. Orange markeringar är inte helt lätta att se i mörkret, det krävdes mer letande för att hålla oss på vägen. Så småningom hamnade vi på en jätteskön liten väg, motionsslinga möjligen? Vi sprang genom mörkret, och det var helt tyst. Bara vi, taktfast skramlande och rasslande.

 När vi tillslut kom till Tyresta by och den lilla värmestugan där kändes det som att det räckte för idag. Det var bra nu, jag var nöjd och belåten men började bli väldigt hungrig och frös. Det gäller att sluta när man är på topp, när det fortfarande är kul och äventyrligt, och det gjorde vi. Vi hade lite otur med bussarna, vi missade två stycken med bara någon minuts marginal men så småningom hittade vi en som gick till Gullmarsplan. Civilisation. Värme. Mat. Det är rätt bra det med.