Ute är det så kallt att asfalten glittrar. I vanliga fall när jag ger mig ut och springer i den här sortens kyla brukar jag hosta lungorna ur mig när jag kommer in i värmen igen. Det visste jag på förhand, och det räknade jag med den här gången också. Trots detta ville jag ut och röra på träningsvärken lite, styrketräningen igår visste vart den tog men ni känner mig vid det här laget. Träningsvärk har aldrig stoppat mig förut.

Kyla däremot har gjort det. Inte i dag däremot, jag hittade mina vintergrejor, mysiga mössan, tröjan med extra långa ärmar så jag kan dra in fingrarna i värmen ordentligt, vantarna, merionullsbuffen för att hålla halsen varm, den varma lager 1-tröjan, varma strumporna och vindjackan. Pannlampa på och musik i öronen. 

Jag höll bara precis så hög fart att jag inte frös ihjäl på kuppen, det är en hårfin balansgång där men hittar man sin sweet-spot är vinterlöpning underbart. Det var underbart.

När jag kom in uteblev dessutom hostan, den jag alltid brukar få av att springa och andas in kall, torr luft. Varför vet jag inte.

Jag tänker inte beklaga mig, jag fick en underbar runda på 6km trots att baken är öm och midvinternattens köld är hård.