Jag insåg när jag tittade på statistiken, den borde jag för övrigt titta på oftare, att jag på det stora hela sprungit mer och fortare i år än 2013 (som jag än så länge anser vara det bästa året jag gjort hittills). Den stora skillnaden är att jag inte fått till det på tävling av olika anledningar utan har tvingats byta målsättning i sista minuten. Men det är sånt som händer, så varför ska det vara så svårt att acceptera?
Jag tror jag vet varför jag plötsligt fått för mig att jag inte kan springa alls. Det är så nära Stockholm Ultra 100km nu att fjärilarna börjar fladdra, på allvar. Jag är skitnervös, och då kommer tankarna.
Inte blir det bättre av att jag inte hade tid att springa under veckan vi var i Småland. Eller, tid hade jag väl kunnat ta mig men jag orkade inte. Jag var ledbruten och trött efter allt skrapande och målande, så det fick räcka med promenader. Dem har jag inte bokfört, inte heller 7-8 timmar varje dag med kroppsarbete. Tänk nu på att jag är kontorsråtta egentligen, så den här typen av kroppsarbete hela dagen tar. Hårt.
Men det är klart paddfaktorn slår till när jag ser gapet i kalendern. En hel vecka utan löpning, herre gud. Man hinner ju glömma hur man gör. Eller hur var det nu?
Å andra sidan är jag inte öm i vaderna längre, mina hamstrings är utvilade igen och gluteus medius värker inte.
Ge mig nu bara några bra, långa pass. Några rejäla genomkörare. Skulle vilja få in en 6-milare nånstans.
Hoppas jag hinner med allt jag vill göra.
Den löpvilan kommer bara göra dig gott! Vem skulle klara ultran om inte du, med alla de milen i benen? Lika bra att hjärnspökena lämnar nu på en gång, du kommer ändå springa ifrån och trötta ut dem på loppet????
Vanlig åkomma. 🙂
I 180 🙂
nummerlappshypokondri?
Oja, paniken ligger och lurar; har jag tränat tillräckligt, har jag sprungit nog mycket osv?
Men jag måste ju gjort det, jag har ju tränat både mer och snabbare löpning i år än någonsin. Knäppsork, det är vad jag är.
Men jag får väl ge mig ut på en runda idag med, långsam lunk och bara tanka mental styrka. Förr eller senare måste väl även min dumma skalle fatta…
Nej, jag tror kroppen är helt med på noterna där,men jag vet att det är lätt att hetsa upp sig. 🙂
Tack Ingmari, det är nog mest huvudet som är dumt för kroppen verkade inte tycka illa om lite alternativträning. 🙂
Lite löpvila är bara bra ibland, men jag vet att man kan känna sig stressad också. Känner igen det där med att benen faktiskt känns … utvilade. 🙂
100 km! Inte så konstigt att fjärilarna fladdrar lite. Lycka till!