Vintern är ett djävla elände, jag har frusit så det räcker för flera livstider.
Lägg till det eviga mörkret och all satans snö och ett veritabelt helvete är ett faktum. Tidigare kompenserades den mediokra vardagen av att det var kul att åka skidor. Men efter år av skador och nu senaste åren en rygg som bara vägrar gå med på att jag ska åka skidor, då har sugen försvunnit. Jag får inte ut det jag vill av åkningen. Självförtroendet är så kapat att jag knappt åker klassiskt längre, då jag vet att diagonalåkning gör mest ont. När jag väl gör det så håller jag mig mest på platten där det går att staka. Åker mest och tänker på hur kallt det är, hur dålig teknik jag har, dåligt preparerade spår, sandade vägövergångar, hur ont ryggslutet gör, hur skönt det vore med sommar, hur jag missat vallning och hur allmänt djävla tråkigt det blivit. Innan passen drar jag ut på det, tittar med avsmak på termometern och känner att jag gruvar mig. Drivkraften är att jag inte har råd att strunta i skidorna om jag fortfarande vill åka rullskidor seriöst. Eller bara allmänt dåligt samvete. Absolut inte att jag ser fram emot passen. Återvändsgränd, moment 22 eller vad det nu är. Men vad fan gör man? Tack för kaffet