“Man ska lyssna på kroppen”. Det säger alla som vet något om idrottande, och en hel del som inget vet också. Gårdagens löpning satte sig, inte helt förvånande, i balansmusklerna i midjan, höfter och rumpa. Hela dagen har jag mer eller mindre aktivt försökt ignorera träningsvärken. Faktiskt ganska framgångsrikt också, tillräckligt för att jag ska hinna packa träningsväskan och börja fundera på att ge mig av till löpbandet på gymmet. Lite sent, men inte för sent.

Fast först ville jag ha bekräftelse på att det var okej, så jag bad älsklingen massera benmusklerna lite och när han kom till vaderna insåg jag omedelbart att “här blir inget spring vare sig du vill eller ej”. Jag må ha högröstad träningsvärk i balansmusklerna men det är ingenting emot hur tryckömma vadmusklerna var. De var väldigt trötta och slitna, och jag var inte ens medveten om det.

Så nu har jag i alla fall fattat det lite motvilliga beslutet att ta en vilodag idag för imorgon ska jag springa lördagens långpass. På lördag är det ultraseminarium så då hinner jag inte men söndagspasset blir av som vanligt åtminstone. Sen får vi se hur nästa vecka snärjer ihop sig, men jag får försöka hinna med löpningen bäst det går. Det är inte lätt att klämma in allt alla gånger.