Upptäckte återigen att man har väldigt lite att göra medan man steker plättar. Det tar för kort tid för att man ska hinna engagera sig i något men får lång tid för att egentligen hålla en sysselsatt. Så jag gjorde vadhävningar och tålyft undertiden medan jag stekte. Det är bra balansträning att vända plättar medan man balanserar på hälarna. Något ska man väl ägna sig åt medan lagar mat.

Älsklingen hävdar bestämt att plättar är en huvudrätt, medan jag envisas med att det är en efterrätt. Sen serverar jag plättarna som huvudrätt ändå, eftersom de är så infernaliskt goda. Men diskussionen fortgår. För min del blev plättlunchen både frukost och lunch, men jag har ätit värre frunchar. Fast inte nyligen 😀

Vaderna känns okej, det börjar kännas som om de hämtat sig från chocken men min fotled är ett mysterium. Från att vara svullen och öm till att inte ha ömmat alls på länge till att vara öm igen utan vidare anledningar alls. För tillfället är den finemang.

Jag är nästan säker på att den kommer från ett muskelfäste, förmodligen fästet till Tibialis Anterior, för någon månad sen var jag öm i den muskelns ursprung efter ett intervallpass och jag misstänker att det är sviterna efter det som spökar fortfarande, och att jag slog upp det igen när jag sprang i Göteborg. Det var nämligen efter Göteborg som jag kände av problemen igen, efter Lidingö Ultra var jag mest öm i allt på det där sättet som man kan vara efter en rejäl urladdning. Men jag var inte specifikt ömmare i fotleden än i något annat då, som efter Göteborg.

Så vi får väl se hur det går i Stockholm, det vore ju lajbans att klara maran på en bättre tid än förra året men jag kanske i dagsläget borde vara nöjd med att komma runt trots allt. Jag får ta Vårruset nu på tisdag och känna efter hur fotleden mår, och försöka ge tusan i att försöka bränna av 5km på 29 minuter blankt eller något sånt dumt 😀

Det är ju den där kärleken till fart som ställt till det för mig. Jag har en bestämd känsla av att det finns en lärdom i allt dethär, om jag bara får upp ögonen för den.

Efter Lidingö lärde jag mig att jag behöver fler långpass utomhus och efter Göteborg bestämde jag mig för att inte köra på klockan utan känslan istället så frågan är vilken lärdom jag får dra av mina kommande lopp Vårruset och Stockholm Marathon.

Att jag bestämde mig för att gå på känsla efter Göteborg beror på at första Varvet sprang jag på känsla, och nöjt helhjärtat och hade t o m ork till en fin spurt, medan jag försökte springa på klockan i år och var helt slut och trött och fick bara en liten, slutkörd spurt på slutet. Det var roligare förra året, och det gick bara marginellt saktare. Så något säger mig att klockan inte är så viktig som många försöker göra gällande, inte för mig som motionär.